Nu har jag bott i över en månad i Fort Gibson, Oklahoma. Det är på tiden att berätta lite om flytten.
När det var dags att flytta hit från Springfield, hade jag ingen aning om hur det skulle gå till. Min mäklare, Bryan, hade erbjudit sig att köra flyttbilen, men han hade födelsedagar att fira i familjen så det var inte en bra timing.
Då kom mina vänner Kenny och Linda med en lösning. Kenny brukade jobba tillsammans med Bengt som förare till ett sjukhus i Springfield. Hans fru, Linda, anlitade vi för att städa åt oss en gång i månaden. Linda har gjort det i 17 år!
Veckan innan flytten kom Linda hem till mig och även Bryan. Så vi pratade om flytten och flyttbilen. Det var också frågan om att komma tillbaka till Springfield för den som körde flyttbilen. Att hyra en bil tillbaka skulle bli mycket dyrt. Bryans far, min vän Bruce, erbjöd sig att köra en hyrbil till Fort Gibson för att hämta Bryan.
Kenny och Linda
Efter lite funderande kom vi till en bra lösning. Kenny skulle köra! Och Linda skulle följa efter i deras bil, och när flyttbilen lämnats in efter avlastning skulle de bila tillbaka.
Det låter enkelt att skriva om det nu, men det var jobbigt att få allting att klaffa! Mer än någonsin saknade jag min Bengt. I oktober blir det tio år sen han flyttade hem till Gud.
Vi bestämde att lasta bilen på lördag morgon. Kenny skulle då ta med den hem till sig. Jag skulle köra till Fort Gibson, efter huset var städat, vilket Linda hjälpte mig med. På måndag morgon skulle Kenny köra lastbilen till Fort Gibson.
Det stora bekymret var hur jag skulle hitta folk att lasta av flyttbilen en måndag eftermiddag. Pastor Lonnie, från församlingen i Fort Gibson som jag besökt när jag hälsat på Carina, kom med en lösning. Han kontaktade ett rehabiliteringscenter och de skickade fyra mycket bussiga män för att hjälpa mig. Det var en fantastisk upplevelse.
Fyra hjälpsamma män
Egentligen har hela flytten varit häpnadsväckande. Jag har sett Guds hand i varje liten detalj. Jag skulle trötta ut dig om jag nämnde dem alla! All ära till Jesus!
Jag är överväldigad över hur bra det gått för mig med tanke på all packning. Huvuddelen har jag gjort själv. Mina mexikanska vänner hjälpte mig packa några kartonger med böcker och pärmar. Min vän Malena kom en kväll och en eftermiddag. Två andra vänner kom sista kvällen och hjälpte mig. Merle, mäklaren jag anlitade förra gången jag skulle sälja huset, hjälpte mig med smått och gott. Den gången körde han flyttbilen. Huset blev inte sålt och jag flyttade tillbaka till Springfield. Det var sex år sen. Merle jobbar inte längre som mäklare.
Hur skulle jag få hjälp att lasta flyttbilen? De som lovade att komma lyste med sin frånvaro. I nödtider ser man vilka ens vänner är. Tack och lov fick jag till slut lite hjälp. Det var lite nervpåfrestande men Gud övergav mig inte!
Bilen är lastad. Min grannfru står till vänster.
Mitt i vintern fick vi en solig dag!
Lördag eftermiddag syntes min lilla röda bil och jag körande den välkända vägen till Fort Gibson. Det har varit många, många resor under åren. Nu slipper jag det!
Tidigt måndag morgon begav jag mig till kontoret där jag skulle underteckna papper för mitt nya hus. Det är inte ”mitt” hus; det är bankens! Men jag får bo i det, och lever jag i 30 år till och betalar amorteringarna så bli det mitt! Det var spännande att få nycklarna! Jag måste också registrera mig för el, gas, vatten och sophämntning… hos tre olika företag. Allt fungerade bra. Och så körde jag till min nya adress.
Flyttbilen klar att lastas av
Kenny och Linda var där med flyttbilen; de hade kört tidigt från Springfield. Och så kom männen som skulle hjälpa mig. Det var vackert och soligt väder, precis som det varit på lördagen när vi lastade flyttbilen. På söndagen regnade hela dagen! Även med vädret visade Gud sin omsorg!
När mitt barnbarn Brianna hörde att jag hade lämnat flyttbilen i Springfield med Kenny och Linda, kunde hon inte förstå hur jag kunde lita på någon med mina saker. Jag berättade det för Kenny och han sa: ”Säg till henne att jag inte har utrymme för dina saker!”
Så, nu är jag här, njuter av den vackra hem Gud har gett mig. Naturligtvis, måste jag betala för det. Jag litar på att Herren skall hjälpa mig med det!
Mitt barnbarn Sarah är bekymrad över vad jag ska göra om jag inte kan betala banken för huset. Saken är den att hon vill ha huset när jag dör! Ja, så kan en åtta-åring tänka!
Nästa gång får jag berätta lite om mitt liv i Fort Gibson. Nu måste jag skriva en berättelse till min söndaggskoltidning La Perlita. Varje torsdag väntar många barn och lärare på sin berättelse. Det blir 358 denna gång!
Kerstin Anderås-Lundquists Blog 