Marana tha, “Vår Herre, kom!”

Hela veckan har mina tankar kretsat kring Marana tha.

Jag minns när jag bode i Sverige och vi hälsade med “frid”. På den tiden sa vi inte ”hej”, vilket jag tyckte var lite överdrivet. Jag kom att tänka på detta när jag läste om hur de första kristna hälsade varandra med Marana tha, “Vår Herre, kom!” Tänk att för varje hälsning bli påmind om att Herren kommer.

Aposteln Paulus använde denna hälsning i sitt första brev till korinthierna (16:22). Marana tha är en påminnelse om det saliga hopp vi har.

Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. Titus 2:11-14

När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. 1 Tess 4:16-18

För mig är denna hälsning -Marana tha- ett av de härligaste ord en kristen kan använda. Paulus skrev till tessalonikerna att de skulle uppmuntra varandra med hoppet om Jesu återkomst. Det är det jag vill göra!

Ärkeängelns röst och ljudet av Guds basun är det vi väntar på. Så spännande att tänka på att ryckas upp bland skyar, att lämna denna världen för att alltid vara med vår älskade Frälsare.

Detta är det saliga hoppet vi har som kristna. Mitt hjärta överflödar av glädje men samtidigt gråter jag med tanke på alla dem som inte har detta hopp. Jesus har gett oss uppdraget att predika evangeliet. Med enkla ord gav aposteln Paulus svaret på den urgamla frågan: “Vad skall jag göra för att bli frälst?” ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj”  (Apg 16:31).

Marana tha! Varje dag uppfylls de tecken som Jesus gav med tanke på hans ankomst.

 Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.

Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då ska många komma på fall, och de ska förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Matteus 24:6-13

Låt oss allvarligt bedja för våra nära och kära som inte tror på Jesus. Låt oss be för våra vänner, grannar och arbetskamrater… Må vi vara villiga att bli använda av Gud för att leda dem till frälsning.

Detta är lite av det som mina tankar kretsat kring denna vecka. Jag vill med dessa ord uppmuntra oss alla.

Marana tha!

Publicerat i Kristna livet | Märkt | Lämna en kommentar

Min flytt till Fort Gibson

Nu har jag bott i över en månad i Fort Gibson, Oklahoma. Det är på tiden att berätta lite om flytten.

När det var dags att flytta hit från Springfield, hade jag ingen aning om hur det skulle gå till. Min mäklare, Bryan, hade erbjudit sig att köra flyttbilen, men han hade födelsedagar att fira i familjen så det var inte en bra timing.

Då kom mina vänner Kenny och Linda med en lösning. Kenny brukade jobba tillsammans med Bengt som förare till ett sjukhus i Springfield. Hans fru, Linda, anlitade vi för att städa åt oss en gång i månaden. Linda har gjort det i 17 år!

Veckan innan flytten kom Linda hem till mig och även Bryan. Så vi pratade om flytten och flyttbilen. Det var också frågan om att komma tillbaka till Springfield för den som körde flyttbilen. Att hyra en bil tillbaka skulle bli mycket dyrt. Bryans far, min vän Bruce, erbjöd sig att köra en hyrbil till Fort Gibson för att hämta Bryan.

linda-and-kennyKenny och Linda

Efter lite funderande kom vi till en bra lösning. Kenny skulle köra! Och Linda skulle följa efter i deras bil, och när flyttbilen lämnats in efter avlastning skulle de bila tillbaka.

Det låter enkelt att skriva om det nu, men det var jobbigt att få allting att klaffa! Mer än någonsin saknade jag min Bengt. I oktober blir det tio år sen han flyttade hem till Gud.

Vi bestämde att lasta bilen på lördag morgon. Kenny skulle då ta med den hem till sig. Jag skulle köra till Fort Gibson, efter huset var städat, vilket Linda hjälpte mig med. På måndag morgon skulle Kenny köra lastbilen till Fort Gibson.

Det stora bekymret var hur jag skulle hitta folk att lasta av flyttbilen en måndag eftermiddag. Pastor Lonnie, från församlingen i Fort Gibson som jag besökt när jag hälsat på Carina, kom med en lösning. Han kontaktade ett rehabiliteringscenter och de skickade fyra mycket bussiga män för att hjälpa mig. Det var en fantastisk upplevelse.

fine-unloadersFyra hjälpsamma män

Egentligen har hela flytten varit häpnadsväckande. Jag har sett Guds hand i varje liten detalj. Jag skulle trötta ut dig om jag nämnde dem alla! All ära till Jesus!

Jag är överväldigad över hur bra det gått för mig med tanke på all packning. Huvuddelen har jag gjort själv. Mina mexikanska vänner hjälpte mig packa några kartonger med böcker och pärmar. Min vän Malena kom en kväll och en eftermiddag. Två andra vänner kom sista kvällen och hjälpte mig. Merle, mäklaren jag anlitade förra gången jag skulle sälja huset, hjälpte mig med smått och gott. Den gången körde han flyttbilen. Huset blev inte sålt och jag flyttade tillbaka till Springfield. Det var sex år sen. Merle jobbar inte längre som mäklare.

Hur skulle jag få hjälp att lasta flyttbilen? De som lovade att komma lyste med sin frånvaro. I nödtider ser man vilka ens vänner är. Tack och lov fick jag till slut lite hjälp. Det var lite nervpåfrestande men Gud övergav mig inte!

truck-and-friends-in-springfieldBilen är lastad. Min grannfru står till vänster.
Mitt i vintern fick vi en solig dag!

Lördag eftermiddag syntes min lilla röda bil och jag körande den välkända vägen till Fort Gibson. Det har varit många, många resor under åren. Nu slipper jag det!

Tidigt måndag morgon begav jag mig till kontoret där jag skulle underteckna papper för mitt nya hus. Det är inte ”mitt” hus; det är bankens! Men jag får bo i det, och lever jag i 30 år till och betalar amorteringarna så bli det mitt! Det var spännande att få nycklarna! Jag måste också registrera mig för el, gas, vatten och sophämntning… hos tre olika företag. Allt fungerade bra. Och så körde jag till min nya adress.

truck-and-batsonsFlyttbilen klar att lastas av

Kenny och Linda var där med flyttbilen; de hade kört tidigt från Springfield. Och så kom männen som skulle hjälpa mig. Det var vackert och soligt väder, precis som det varit på lördagen när vi lastade flyttbilen. På söndagen regnade hela dagen! Även med vädret visade Gud sin omsorg!

När mitt barnbarn Brianna hörde att jag hade lämnat flyttbilen i Springfield med Kenny och Linda, kunde hon inte förstå hur jag kunde lita på någon med mina saker. Jag berättade det för Kenny och han sa: ”Säg till henne att jag inte har utrymme för dina saker!”

Så, nu är jag här, njuter av den vackra hem Gud har gett mig. Naturligtvis, måste jag betala för det. Jag litar på att Herren skall hjälpa mig med det!

Mitt barnbarn Sarah är bekymrad över vad jag ska göra om jag inte kan betala banken för huset. Saken är den att hon vill ha huset när jag dör! Ja, så kan en åtta-åring tänka!

Nästa gång får jag berätta lite om mitt liv i Fort Gibson. Nu måste jag skriva en berättelse till min söndaggskoltidning La Perlita. Varje torsdag väntar många barn och lärare på sin berättelse. Det blir 358 denna gång!

Publicerat i Vardagsliv i USA | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jul med besök från Mexico

”Du menar inte att folk kommer hela vägen från Mexico för att besöka dig!” Det var min bror Pepes reaktion när han fick veta om mina långväga gäster. Att ta emot besök mitt i packningsbestyren kanske inte verkar det klokaste, allra helst om man aldrig har träffats innan!

Jag har skrivit förra året om Pilar och söndagsskolan i Tecate som valt mig som deras missionär. Det var Pilar som ville besöka mig. Först frågade hon mig om det skulle passa att de kom till jul. Då jag svarade ”ja” hade jag ingen aning om att jag skulle flytta. För henne gällde det att övertyga sin man, Abraham, om att bila de mer än 2000 kilometer hit. Han både lovade och ångrade sig!

Abraham är inte kristen. Ibland tycker han att Pilar ägnar för mycket tid till sin äskade söndagsskola. Ett par veckor innan resan blev familjen hembjuden till Erika som är söndagsskolföreståndare. Hon hade gjort ett bildspel för att visa Abraham allt som Pilar gör i söndagsskolan. Abraham blev imponerad och kände sig mycket stolt! Sen var han helt inne på att resa hit.

Det var fundersamt om de skulle få komma över gränsen, men det gick. Fast de fick sitta länge i kö. Det var fler än dom som ville fira jul i USA. Resan påbörjades på onsdagen innan jul. Det tog dem tre dagar!

På fredagen fick jag kärt besök av Carina med familj. Här syns Brianna, Sarah och David, med Lana i bakgrunden. Vi hade julklappsutdelning. Sarah var överlycklig för hon fick min iPad. Eftersom jag inte använder den så mycket var det roligt att glädja henne med den.

kids-at-my-house-2016happy-sarahHär kramar Sarah sin present!

En höjdpunkt för familjen Cole var att storebror John kom på besök. De sista åran har han varit i Japan och gjort sin militärtjänst. Här är kort på hela familjen.

the-coles-xmas-2016Sent på fredagskvällen ringde Pilar. Då hade de kommit till Tulsa. Jag tänkte att de kanske ville ta in på hotell men Abraham ville köra vidare. De hade drygt tre timmar kvar. Ett tag efter midnatt kom de. Då var det redan julafton!

salazar-familyDetta är familjen som jag fick träffa för första gången mitt i natten. Lilla flickan, Mildred, kom in och sa direkt: ”Du är Tía Margarita (Tant Margareta). Du är missionär.” Det repeterade hon under hela vistelsen. Pojken, lill Abraham, kom in med sin telefon och en sladd  och undrade var han kunde ladda upp den. Typiskt för moderna barn!

Vi blev alla goda vänner på direkten. Abraham var väldigt hjälpsam. Bl.a. såg han min cyckel som hade punktering. I över två år har jag inte kunnat använda den. Han fixade den. Och så ville han se över bilen. Aldrig har jag fått bilen så fint tvättad! Och så ville han hjälpa mig packa. Dom stannade en extra dag så vi kunde packa.

På juldagen skulle vi gå till kyrkan. Jag valde att ta med dem till en spansktalande församling där pastorn är från Mexico. Abraham ville inte följa med, men han lovade mig att nästa gång de besöker mig skall han följa med.

kerstin-w-pilarHär är Pilar och jag med lilla Mildred. Dom hade dekorerat mycket fint i kyrkan, men pastorn var inte där. Han hade åkt till Mexico för att fira jul med sin barn.

En stor hjälp fick jag av alla att rensa mina torra tagets och spara fröna som blivit denna säsong. Läste du om min blommor 2015? Se här: Frömultiplikation

seed-of-love-2016Efter vi samlat alla fröna fick jag tillfälle att berätta om min vision, att sprida kärleksfrön. Den allra minsta kärlekshandling vi gör kan multiliceras och bli till så stor välsignelse som vi aldrig kan ana.

packingHär packas det böcker och pärmar. Det har hunnit bli många under de mer än 50 år jag samlat undervisningsmaterial. Flytten skulle var mycket enkel om jag inte hade allt detta. Men böckerna är mina vänner! Och pärmarna inehåller mit liv. När jag flyttar till himlen får de stanna kvar. Nu följer de med och får fylla bokhyllor i Fort Gibson.

house-soldHär står jag vid skylten som berättar att huset är sålt. Det var en solig decemberdag. Nu är det snö och kallt. Många, många minusgrader. Jag ber att det blir en solig flyttdag!

När Pilar med familj bilade den långa vägen tillbaka skulle de stanna till vid Grand Canyon. Det skulle bara bli en liten avstickare. Men det snöade och molnen låg över bergen. Det var ingen idé att försöka sig på det äventyret. Men för barnen blev det stor lycka.

kids-in-the-snowBarn som bara sett snö på teve blir förvånade av hur kallt det är att göra snöbollar. Dom berättade i telefon för mig att de blivit blöta och kalla.

mildredMildred

Det var dråpligt hur ”hemma” jag kände mig med denna familj. När jag reflekterade över besöket märkte jag hur mycket jag saknat Sydamerika. Barndomsåren sätter verkligen prägel över vårt liv. Jag är uppväxt i Sydamerika. Inte att undra på att jag brukar presentera mig som en ”svenska med peruanskt hjärta”.

Julen blev ingenting av vad du kanske tycker hör ihop med julen. Jag bjöd på köttbullar och ris på julafton. Sen fick Pilar rumstera om i köket bäst hon ville. Jag har diskmaskin men Pilar ville diska för hand. Hon tycker det är roligt! Så diskmaskinen fick fungera som diskställ eftersom det är så ont om plats i mitt kök. På juldagen blev det ingen ordning med mat. Abraham och pojken letade pizza medans vi var i kyrkan. Men det var som att söka en nål i en höstack! På juldagen är allt stängt. Han lyckades hitta ett ställe där lastbilsförare (långtradare) brukar stanna och de hade pizza. Jag var så trött att jag somnade ifrån alla mitt på eftermiddagen. Det blev ingen julmiddag! Dagen därpå lagade jag en peruansk rätt till lunch. Papa a la huancaína kanske du hört talas om. Potatis med en mycket smakfull sås man gör med stark paprika och ost. Sen bjöd jag ut famijen på glass.

Det är inte svårt att ha gäster när dom sköter sig själva. Vi trivdes ihop. Jag ”adopterade” Pilar som mitt barnbarn för ett par år sen. Det var riktigt! Nu har jag familj i Mexico.

Och snart bor jag nära de mina i Oklahoma!

Detta blir min lilla hälsning inför det nya året. Mitt ämne för året är:

Glädje i den helige Ande

Må du glädja dig i Gud!

Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.
Apg 13:53 SFB

Publicerat i Mitt liv, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Det blir ännu en flytt

Under min missionärsliv har jag flyttat många gånger och Gud har försett bostad på mirakulösa sätt. Jag skulle kunna skriva en berättelse om vart tilfälle, så spännande som det varit. Här är en lista över några tilfällen, från 1976:

  • Rosvilla, ett hus som mina föräldrar fick ärva av tant Olga och där vi fick bo i drygt 3 år. Det var då jag behövde få lite rötter i Sverige.
  • Hus att hyra i Bolivia bara ett kvarter från svenska skolan där våra flickor studerade
  • En radhus hyra när vi kom till USA
  • Ett litet hus vid en sjö i Fort Lauderdale. Helt otroligt hur vi kunde köpa det utan handpenning!
  • En lägenhet i Pompano Beach i närheten av förlaget där jag arbetade
  • En fantastiskt hus att hyra i Colorado Springs, där vi var grannar med tidigare medarbetare från Florida
  • Ett hus i Springfield. Igen, hade jag inga pengar till handpenning
  • En köpare för det huset en perfekt lägenhet att hyra under tiden vi väntade på huset vi skulle köpa av Thom och Carina. Thom byggde i Fort Gibson dit de skulle flytta
  • Inköp av Thom och Carinas hus
  • Byggde ett rum i Fort Gibson och bodde där en tag men fick inte sälja mitt hus i Springfield. Tiden var inte inne!
  • Flyttade tillbaka till mitt hus i Springfield

Att bo ensam i Springfield och ha Carina med familj i Fort Gibson har inte varit roligt. Under lång tid har jag funderat på att flytta. Gång på gång har flickorna (mina barnbarn) sagt att de skulle ville att jag skulle bo i närheten av dem. Jag såg mig omkring men det var ingenting som tilltalade mig.

När jag var i Fort Gibson och firade Briannas 12-års dad såg jag det! Vad? ”For Sale” stod det! Ett kvarter från där de bor var ett hus till försäljning! Jag tyckte det skulle vara perfekt. Men jag insåg snart att området runt huset var för stort för mig att ta hand om. Men det var ”knuffen” jag behövde för att sätta fart på planering.

Till nästa skolår blir det perfekt att jag bor där. Då skall David börja i högstadiet och måste flytta till en skola i Fort Gibson. Föräldrarna har funderat hur de skulle göra för att få honom till skolan. Nu blir det så att Thom kommer att släppa av David hos mig på morgonen när han åker till jobbet, och så får David åka buss till skolan och sen tillbaka till mig på eftermiddagen. När hans pappa är på väg hem från jobbet, hämtar han upp David. Det låter väl bra, eller vad tycker du? Det kommer att bli häftigt att ha David komma hem till mig varje dag! Nästan för bra för att vara sant!

Nu kan Carina fortsätta att jobba på skolan där hon har barnen.

Så, mitt sökande efter ett hus i Fort Gibson startade dagen efter Thanksgiving, alltså den 25 november. Brianna följe med mig.

Fort Gibson har ungefär 4000 innevånare och ser inte mycket ut för världen! Inte kunde jag ana vilka fruktansvärda priser det var där! Man skulle kunna tro att det är Kalifornien! Skoldistriktet anses vara mycket bra och det trissade upp priserna för några år sen. Och där har de stannat!

De tre husen vi tittade på kostade alla mer än vad jag betalar i Springfield, men inget av dem var något jag skulle vilja ge ens ett öre för.

Följande torsdag skulle David och Brianna vara med i tävlingar med andra skolor och ville att jag skulle vara med, och eftersom föräldrarna ville ha barnvakt på lördagen beslutade jag att åka tillbaka till Fort Gibson. Det tar tre timmar att bila dit.

Däremellan, medan jag var hemma ett par dagar, sände Herren köpare till mitt hus. På tisdagen kom ett äldre par som verkade mycket intresserade. På onsdag kom de tillbaka, och hade några vänner med sig. De gjorde en noggrann koll av huset. Torsdag morgon kom min mäklare med den goda nyheten att jag hade ett erbjudande på huset. Vi gick igenom alla dokument och svarade på deras förslag, vilket jag inte godgände. De ville betala fem tusen dollar mindre än vad jag begärde. Jag gick med på att sänka priset med två tusen!

Sedan fick jag skynda mig att bila till Fort Gibson och hann knappt fram i tid för barnens tävling. Davids klass vann en medalj!

På väg över, talade Herren till mig om att vara beredd att leta efter ett hus i en prisklass över det jag ville betala, men som jag blivit kvalificerat för. Så fort jag börjat leta efter hus kontaktade jag en bank och blev kvalificerad för ett lån. Så jag ringde min mäklare och bad henne att söka i en annan prisklass.

I Fort Gibson finns inte så mycket att välja på i fastigheter. På fredag eftermiddag hade vi två hus vi kunde titta på. Carina och barnen följde med mig. Och där var det! Det blev kärlek vid första ögonkastet! Huset var som det byggt för mig!

the-houseHär finns det plats för mitt kontor och
plats för att ta emot ungdomar

Den eftermiddagen, efter att ha tittat på båda husen, ringde min mäklare i Springfield och sa att köparna hade accepterat mitt pris. Då var det bara att göra ett erbjudande på huset i Fort Gibson. Vi träffades mäklaren på lördag eftermiddag. Barnen var med!

Jag skrev ett erbjudande på huset, fem tusen dollar mindre än vad de begärde. På söndagen accepterat säljarna erbjudandet!

Allt detta hände på mindre än en vecka! Det verkar som om någon satt sig ner och skrivit ett schema. Kanske en ängel gjort det! Jag är säker på att min himmelske Far har tillsatt en ängel att arbeta för min räkning, för att svara på mina böner.

Om jag inte hade haft tro för att lyda uppmaning att söka ett dyrare hus, skulle jag inte sitta här och skriva denna blog.

När det blev dags för inspektion av mitt hus blev jag tillsagd att hålla mig borta, men när inspektören kom sa att jag kunde stanna. Det var bra för när han kollade garagedörren, gick mekanismen sönder. Det var ingen liten sak, utan stängen som sitter ovanför dörren. Tänk om det hade hänt när jag kommer hem en kylig kväll! Nu kunde jag ringa min vän Bruce, som var så bussig att han kom hela vägen från södra Springfield för att hjälpa mig. Han visste vem han skulle ringa till för att åtgärda det. Och han betalade för det som en julklapp åt mig!

Jag är så tacksam till Gud för varje detalj han hjälper mig med. Jag har varit änka i nio år och tagat fasta på löftet i Psalm 68:6.

Gud i sin heliga boning är de faderlösas fader
och änkors försvarare.

Innan inspektören var klar kom köparna och ville diskutera hans rapport. Det var intressant att höra dem prata om alla detaljer, små saker här och där som behövde åtgärdas. Ingenting av större omfattning! Sen ville damen prata med mig och vi satte oss vid mitt köksbord. Jag svarade på hennes frågor och gav henne information och idéer om Springfield. De flyttar hit från en annan stat, precis som vår familj gjorde 1998.

Hon hade blivit varnad att inte bli god vän med säljaren, men ”Vem bryr sig om det?”, sade hon. ”Vi behöver inte vara som alla andra!” Och så pratade vi. Hur häftigt är det?

Nu har jag ett stort jobb framför mig för att få allt klart för flytten, som blir 23 eller 24 januari. Innan dess kanske jag får besök från Mexico. Det får jag berätta om en annan dag.

Imorgon är det Lucia. Då blir det 15 år sen min ”ljusets drottning” fick flytta till det land där det inte finns mörker och där ingen sjukdom mer plågar henne. Jag lyser frid över hennes vackra minne!

Blir detta min sista flytt, innan den STORA flytten? När den dagen kommer behöver jag inte bekymra mig om att packa. Och inget behöver jag ta med mig. Allt jag sparat i den himmleska banken finns där redan. Men det är inte det viktigaste. Bara jag får komma inom himlaporten blir jag nöjd. Att få se min Frälsare ansikte mot ansikte är det enda viktiga.

Jag önskar att du också har hoppet om evigt liv. Annars kan du kontakta mig så kan jag visa dig vägen.

Jesus är vägen till Gud!

Publicerat i Mitt liv | Märkt , , | 1 kommentar

Överträffa varandra i hedersbevisning

Ibland har jag hört talas om den ”kungliga svenska avundsjukan” och jag funderar om svenskarna verkligen är så avundasjuka att det är ”kungligt”!

Varför avundas vi varandra? I stället för att glädjas med den som gläds får vi ett bistert uttryck i asiktet. Förhoppningsvis är det bara ansiktet som blir bistert så att inte själen tar skada.

Ibland måste jag jobba med att övervinna den ”kungliga avundsjukan”. Den vill krypa in i hjärtat när jag ser bilder av mina vänner som fortfarande har varandra, särskilt de som kan resa tillsammans. Bengts och min dröm var att när jag gick i pension skulle vi resa tillsammans och hålla undervisningsseminarier.

Det är inte bara min älskade Bengts bortgång som hindrar drömmen att gå i uppfyllelse, utan även min fysiska kondition. Avundsjukan vill dyka upp med sitt fula ansikte. O, vad jag önskar att jag kunde vara på benen som jag brukade. Men då påminnaer jag mig om att jag inte är den enda i detta tillstånd. Och så tackar jag Gud att jag har fortfarande fötter! I USA har vi många unga män som varit i krig och försvarat vår frihet, som kommit hem utan ben!

Det finns alltid människor som är i vår situation eller ännu värre. Avund måste sparkas ut genom dörren för alltid. Det finns ett motgift mot avund. Jag kallar det generositet.

avund-eller-generositet
Sinnesro ger kroppen liv, avund är röta i benen.
Ordspråksboken 14:30 SFB

Den frikostige blir rikligen mättad,
den som vederkvicker andra blir själv vederkvickt.

Ordspråksboken 11:25 SFB

Aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom och ger dem bra ”motgift”:

Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. 10 Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. 11 Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. 12 Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. 13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. 14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 Lev i endräkt med varandra. Romarbrevet 12: 9-16 SFB

”Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning.” Jag tror att det är vårt bästa vapen för att besegra avund. Om vi är upptagna med att överträffa varandra i hedersbevisning har vi inte tid till avundsjukan.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på detta. Varje vecka skriver jag en berättelse för barn på spanska. Jag kom att tänka på den ”kungliga svenska avundsjukan” när jag jobbade med en berättelse om en flicka som var mycket avvundsjuk på en skolkamrat. Men hon fann botemedlet! Avund är en sjukdom som kryper sig in i hjärtat, men Jesus botade hennes hjärta.

Min medarbetare Cristina har ritat hjärtan för att illustrera hur vi kan ha det. Jag tänker att du kan använda dessa eller dela dem med lärare.

corazones-caras-4bc

Hjärtan: hur-ar-ditt-hjarta-a   

hur-ar-ditt-hjarta-b-ords-14_30

Vi har just firat tacksägelsehögtid i USA. Vi har mycket att tacka Gud för. Vi kan visa det genom att vara generösa. När vi är generösa mot vår nästa visar vi tacksamhet till vår Skapare. Gud är källan till allt vi har. Han äger universum! Vi är förvaltare.

Hur mycket hade du med dig när du kom? INGENTING!
Hur mycket kommer du att ta med dig när du lämnar jordelivet? INGENTING!

Du kanske lämnar lite till de dina. Men det var allt ett lån! Fast du kan spara i evighetsbanken! Det finns en säker bank där du kan lagra skatter. Ingen berövar denna bank! Här är vad Jesus sa.

” Skaffa er inte rikedomar här på jorden. De förlorar snart sitt värde och kan bli stulna. Samla dem i himlen i stället där de aldrig kommer att förlora sitt värde och där de är säkra för tjuvar.” Matteus 6:19,20 SVL

När våra flickor var små och de klagade över att deras pappa misionerade och inte var som andra pappor brukade jag säga att vi samlade skatter i himlen. Det var inte viktigt för dem just då!

Låt oss vara generösa! Den ”kungluga svenska avundsjukan” är inget att sträva efter. Genom generositet samlar vi skatter i himlen.

Låt oss glädjas med dem som är glada, och gråta med dem som gråter.
Låt oss överträffa varandra i inbördes hedersbevisning!

Här är en berättelse om några pojkar som var generösa mot en handikappad kamrat.

ninos-silla-de-ruedas-5Berättelse: 09-manuels-hjalpsamma-vanner

Bild att måla: 09-manuels-vanner-bild

Bibelvers: 09-manuels-vanner-vers

Vers att måla: 09-johannes-4_11

Bibeltextbilder Markus 2:1-12: 09-fyra-hjalpsamma-vanner

Publicerat i Kristna livet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Bön för Sverige i söndagsskola i Mexico

Sist skrev jag om en söndagsskola i Tecate, Mexico som valt mig som sin missionär. En söndagsskollärare som heter Pilar är den som har känt i siit hjärta att undervisa barnen om vikten av mission.

Efter flera söndagars undervisning fick barnen tilldelat information om olika länder för att ta med hem och bedja för landet. Det var intressant att läsa vad Pilar hade satt ihop om Sverige. Att sen barnen klädde sig i typiska kläder för varje land gjorde stort intryck på mig. När jag såg flickan som blivit tilldelad Sverige och vilket bra jobb de gjort med hennes klädsel, kunde jag inte annat än sätta ihop kortet med min lilla mor och hennes dräkt.

sverigeDen lilla flickan fick i uppdrag att bedja för Sverige.
Den stora flickan representerar ett annat land.

Här följer en karta som visar vilka länder barnen bedit för. Vilken fin idé! Tänk om söndagsskollärare i Sverige kunde göra liknande!

corazon-misionero-02corazon-misionero-01Symboler för att bedja, offra och gå

corazon-misionero-03corazon-misionero-04Israel i blickpunkten!

Jag avslutar med en bild av Pilars dotter Mildred. Min kontakt med Pilar och söndagsskolan i Tecate är tack vare bibellektioner jag publicerar på nätet. De började sin undervisning med lektioner från 1 Moseboken. Nu väntar de till januari för att använda en serie om personer i Apostlagärningarna. Cristina och jag jobbar febrilt med att få dem klara. Jag är väldigt spänd på dessa lektioner som visar den heliga Andes verk.

mildredTänk att vi alla får vara med att upfylla Jesu missionsbefallning! Vi kan…

  • Bedja
  • Offra

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er.
Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Matt 28:19-20

 

 

Publicerat i Min webverksamhet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Hjärta för missionen

Jag måste berätta något som gjort mig oerhört lycklig. Långt tillbaka i tiden var Sveriges yngsta missionär. Ja, så stod det i tidningsartiklar när jag reste till Peru som 18-åring för att missionera. Den benämningen varade inte så länge, för tiden radderade snart det där med ”yngsta”. Men missionär har jag varit hela livet!

Nu är jag en pensionerad men fortfarande missionär. I Guds rike pensionerar man sig inte. Gud har alltid en uppgift för den som vill vara upptagen. Jag är fullt upptagen med att publicera lektioner på nätet. Och sakta men säkert får jag kontakt med söndagssollärare som är mycket tacksamma att de får ladda ner mitt undervisningsmaterial.

Tidigare i år skrev jag om en söndagsskola i Mexico som sänt mig en present till min födelsedag. Det hela började med att dom använde mina lektioner om Första Mosebok. En av lärarna och jag började korrespondera. Hon önskade sig en mormor som jag, och då sa jag att jag kunde bli hennes adoptivmormor. Hon läste vad jag skrev om mina barnbarn och var lite ”avundsjuk” på dem. Ja, det var så det gick till!

Jag är så tacksam till Gud för förmånen att få inspirera för missionen. Det är vad som hänt i Tecate, Mexico. Mitt adoptivbarnbarn heter Pilar. Hon är mitt uppe i att skriva lektioner för att undervisa i söndagsskolan om ett hjärta för missionen. Så har hon gjort sparbössor till klassrummen.

missionssparbossorVad som rört mig djupt är att de valt mig som sin missionär. Från min ungdom minns jag missionärerna Andersson, utsända från Elim i Orebro (jag vet att det stavas med ö, men har inget stort ö så det får bli o istället), som arbetade i Mexico. När jag reste ut som Sveriges yngsta missionär var Elim min utsändande församling. I oktober firar de 100-års jubileum. Nu har en söndagsskola i Mexico valt mig som sin missionär.

Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka.
Predikaren 11:1 SFB

tecates-missionarIglesia Misión Cristiana heter församlingen. Vill du vara med att bedja för dem och för alla söndagsskolor runt om i Latinamerika som jag har förmånen att hjälpa med material?

Denna vecka skall barnberättelsen handla om en flicka som drömde om att bli adopterad och att få en egen bibel. Båda önskemålen gick i uppfyllese! Här är bilden som min medarbetare Cristina ritat.

en-egen-bibelDetta blir min lilla hälsning för idag. När du beder för Cristina, glöm inte Absalom. Här är en bild som han ritat om en flicka som var på läger. Vad önskade hon? Hon ville inte åka hem utan att bli döpt i den heliga Ande. Hon fick det hon önskade och bad om!

campamentoMen det är inte alltid man får det man önskar sig och ber om. Jakob och Johannes ville sitta på vardera sidan om Jesus i himlen. Det var en begäran som inte kunde tillgodoses.

Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till Jesus och sade: ”Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om.” 36 Han sade till dem: ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” 37 De svarade: ”Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra.” 38 Jesus sade till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?” 39 De svarade: ”Det kan vi.” Jesus sade till dem: ”Den kalk som jag dricker skall ni dricka, och med det dop som jag blir döpt med skall ni döpas. 40 Men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra sida är det inte min sak att ge bort, de platserna skall tillfalla dem som de är beredda för.” Markus 10:35-40 SFB

Men när vi ber om att bli fyllda av den helige Ande, blir den bönen besavrad!

Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 10 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. 11 Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, 12 eller en skorpion när han ber om ett ägg? 13 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?Lukas 11:9-13 SFB

Må vi för var dag få uppleva mer och mer av den helige Andes kraft!

Publicerat i Min webverksamhet, Pingstkraften, Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar