Till minne av min förstfödda

Här sitter jag i min ensamhet och minnena flödar. Imorgon blir det 16 år sen min ”ljusets drottning” fick flytta till en bättre värld. Jag har hennes små skor som hon tog de första stegen i. Dom var vita men jag målade dem gröna. Det tog tid innan hon kunde hålla ballansen. Mycket var annorlunda med henne. Inte förrän hon var tre år gammal fick vi veta orsaken till alla hennes ”problem”. Vår princessa hade cystisk fibros. När den sista färden kom, hade hennes kropp ingen ork att kämpa emot.

Vad är det att kämpa emot när man får flytta hem till Gud? Jag önskar du kunde varit med den stunden när hon släppte taget. Det var en helig stund. ”Evita”, sa jag. ”Gå hem till Gud!” Det hade varit egoistiskt att hålla henne kvar. Hon hade kämpat en lång kamp, en trogen kamp!

Jag läste Paulus ord i 2 Timoteusbrevet 4:7,8.

Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.

Sen stängde vi av apparaterna som höll henne vid liv. Vi ville inte, men vi måste. Och så blev det bara ett långt streck på skärmen. Jag kan se henne framför mig, när änglarna för själen hem till Gud och Jesus ger henne en välkomstkram!

Inga mer andningsbesvär! Ingen diabetes. Slut på asman! Ingen mer Meniers. Jag minns inte den långa listan… Nu är hon frisk och hel! Lyckost, vill jag säga. Men jag har samma hopp. Snart blir det min tur.

Första advent var Eva-Marie hos oss. Jag är så glad att vi tog detta kort. Bara några dagar senare kom lunginflamationen. Sen sjukhusvistelsen på intensiven. Hela hennes kropp var infekterad. Min vän Karen sade till mig att läkarna bara väntade på vårt beslut, att stänga av de artificiella hjälpmedlen.

Det var svårt. Det var inte roligt för Carina att mista sin enda syster. Och Smulan, Eva-Maries pudelkompis, inte kunde hon förstå. Smulan var Eva-Maries räddning mot ensamheten. Det är ensamt att ha en kronisk sjukdom.

Imorgon måste jag spela in en hälsning till en man som förlorat hoppet. Som ung pojke var han i min söndagsskola i Peru. Han har vandrat bort från Gud. Han har varit mycket sjuk, måste nu ta dyalisbehandling. Han vill inte leva. Ett av hans syskonbarn har bett mig spela in en hälsning om hopp.

Min vän Karen har också fått välkomstkram i himlen. Min Bengt har blivit välkomnad hem. Jag har fortfarande jobb att göra. Sista söndagen i år firar jag 400 Perltas, mina berättelser som jag publicerat på nätet i åtta år, troget varje vecka.

Eva-Marie älskade tidningen La Perlita som vi tryckte och distribuerade när vi var i Bolivia. Nu ska vi fira 400 och min medhjälpare Cristina ska ha en fest i Lima, Peru. Det blir hennes systerdotter och hennes små kompisar.

Vill du läsa min julhälsning. Var så god!  Julebrev 2017

Du kan ha hoppet om att komma till himlen när det blir din tur att lämna jordelivet! Jesus är vägen till Gud. Jag hjälper dig gärna… Sänd mig ett meedelande.

Vi hörs snart igen!

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Mitt liv och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s