Ett av många under

Brita som brudBrita Anderås som brud i mars 1945

Idag skulle min älskade mor ha fyllt 93 år. Många av mina vänner minns henne som en ”kulspruta” till missionär. Men många vet kanske inte att om inte Gud gripit in tidigt i hennes missionsgärning hade hon varit förlamad resten av livet. Läs här hennes berättelse.

Vill du läsa mer: Brita Berättar

Berättalse från tiden mamma och pappa var missionärer i Osorno, Chille

Vi hade många vänner som bodde på landet och hos en del av dem hade vi stugmöten. Jag försökte alltid följa med Per när han åkte för att besöka våra trossyskon och för det mesta hade vi också barnen med oss.

Till en plats kunde vi inte köra ända fram utan fick ställa bilen vid vägen och gå sista biten. När mötet var slut blev vi erbjudna av brodern i hemmet att få rida fram till vägen. Det gillade Per förstås och svingade sig strax upp på en hästrygg.

Jag som aldrig ridit förr, fick en häst som sades vara mycket lugn. En gång förut hade jag setat på en häst då en polis lät mig sitta upp på hans häst för att ta ett kort. När jag var ung hade jag drömt om att få lära mig rida, men det var alltför dyrt, så det blev inget av med den drömmen.

Nu hade jag mitt tillfälle och tyckte förstås att det var spännande. Lilltösen lämnade jag ifrån mig till en syster och satte mig upp på hästryggen. En broder skulle visa mig hur jag skulle hålla i tömmarna och just då kom jag ihåg att jag i en fick hade två ägg, som jag fått och lämnade ifrån mig äggen.

I detsamma och innan jag hunnit få tag i tömmen satte hästen av i full galopp. Jag försökte hålla mig kvar så gott jag kunde. En broder hade gått i förväg och när han fick se mig komma i full fart ställde han sig mitt i vägen och lyckades stoppa hästen, men i samma ögonblick föll jag ner och slog mig hårt i en sten.

Det blev förstås en väldig uppståndelse när detta hände. Vännerna kom springande och Per ridande i full fart. Det gjorde förskräckligt ont i ryggen och jag kunde nätt och jämt ta mig till bilen, fastän jag fick stöd på båda sidor. När jag kom hem måste jag tvinga mig uppför den långa trappan med fjorton steg upp till vår lägenhet.

Väl uppe och i säng fick jag frossa. Per kokade te åt mig och fick ge mig teskedsvis för jag kunde inte lyfta på huvudet eller röra kroppen. Då blev jag förtvivlad och arg på mig själv för vad som hänt.

Det var dags för kvällsmötet och Per var tveksam om hur han skulle göra; gå ner på mötet eller stanna hos mig. Då sa jag: “Det är inget mer du kan göra för mig, men gå ner på mötet och bed för mig.” Lillan var färdig för natten och de andra flickorna följde som vanligt med till mötet. Och där låg jag nu förlamad och helt stel.

Eftersom vårt sovrum låg ovanför lokalen kunde jag höra vad som hände på mötet. När de bad kände jag Guds kraft gå genom hela min varelse och jag sa: “I Jesu namn” och började röra på mitt vänstra ben. Vartefter som jag rörde benet kom mer kraft över mig och rätt var det var så hoppade jag upp ur sängen – fullkomligt helad. Vilken Gud vi har, mäktig underbar!

Under det att de bad i mötet hade Per känt att något hände med mig och väntade att jag skulle komma ner, men jag var för lat för att klä på mig och stannade uppe. Jag ångrade sedan djupt att jag inte gick ner så att alla kunde få se vad Gud hade gjort med mig.

Jag lyser frid över mammas ljusa minne. Ju mer åren går desto mer förstår jag vilken modig kvinna hon var. Hon stod troget vid pappas sida i deras missionsgärning. Snart en dag får vi ses igen.

Har du hoppet om återseende? Ta emot Jesus som din Herre och Frälsare. Han är vägen till Gud. Jesus är vägen till himlen.

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Min familj och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s