Mamma spelar detektiv

Den 14 november 1921 föddes min mor, missionär Brita Anderås. Idag vill jag hylla hennes minne med en av hennes många trevliga berättelser. Hon och pappa publicerade dessa i en bok. Jag har en enkel kopia av mammas inslag i boken, om du vill läsa fler berättelser:

Läs Brita berättar

SWE Brita Anderas

Jag tyckte det var fantastiskt roligt att för ett par dagar fuska i ett annat yrke. En 16 år gammal pojke, som hette Máximo, hjälpte till i barnmatsalen i San Martín där hans mamma kokade maten. På sin fritid kom han hem och hjälpte oss en del, bland annat snickrade han små bänkar till barnarbetet. Det var en ordentlig pojke som var döpt och medlem i församlingen.

En dag kom någon springande med andan i halsen och sa att polisen kommit och tagit Máximo, anklagad för stöld i en annan by. Jag kunde inte tro att det var sant. Per hade inte tid att gå till polisstationen, så jag tog hand om saken. När jag kom dit satt Máximo där och han var helt förtvivlad. Han bedyrade sin oskuld och jag sa att jag trodde på honom och att jag skulle göra allt för att få honom fri.

I Peru, liksom i mång andra länder, är det så att den som blivit anklagad anses skyldig tills det kan bevisas att han är oskyldig. Vem som helst kan bli anklagad för vad som helst. Sedan kan det vara mycket svårt att bevisa att man är oskyldig.

När jag nu skulle hjälpa pojken var det till min fördel, dels att jag var kvinna och dels att jag var utlänning. Jag körde min lilla VW, som vi kallade Zaqueo. Polisen hade inget fordon så jag fick skjutsa en detektiv och Máximo till byn varifrån anmälan mot honom hade kommit. Den som blivit bestulen påstod att han kände igen Máximo, att han hade varit klädd i en manta och haft en brun filthatt samt att han cyklat på en svart cykel med pakethållare.

Máximo funderade en stund och sa sedan: “Min cykel har ingen pakethållare, brun hatt har jag ingen och inte heller känner jag någon som har en sådan. Förresten så har ju min cykel stått hemma hos er.” Vi åkte tillbaka till polisstationen och därifrån åkte jag till San Martín och frågade alla där om de hade en brun hatt, men det fanns ingen som hade det. Vad skulle jag göra? Pojken satt ju anhållen och fick jag inte ut honom inom 24 timmar så skulle de ta honom till ungdomsfängelset. Att sedan få ut honom därifrån skulle bli svårare. Han fick stanna över natten i häktet.

En person som sitter häktad får ingen mat om ingen bär den till honom. Tidigt nästa dag åkte jag till polisstationen och hade med mig frukost till pojken. Polisen gjorde inget åt hans sak på förmiddagen. Vid middagstid bad jag att få ta pojken med mig hem. Det skulle jag förstås inte få, men envis som jag är så lyckades jag utverka tillstånd till det.

Medan vi åt lunch fick jag en idé. De som anklagat Máximo skulle komma till polisen på eftermiddagen och då skulle vi ha med oss Máximos cykel. Jag kom ihåg att vi på bibelskolan hade tre gamla cyklar och jag tänkte låna en av dem. Sagt och gjort. Jag åkte dit och där fanns en gammal svart cykel med pakethållare. Ett par bröder hjälpte mig att få upp cykeln på takräcket och så åkte vi till polisen. Cykeln var i uselt skick och gick egentligen inte att åka på, men det hade ingen betydelse i det här fallet. På polisens gård stod två andra cyklar.

Medan vi väntade där på gården pekade Máximo på häktet och sa med tårar i ögonen: “Där vill jag inte vara en natt till.” “Vi ska se till att du inte behöver vara där,” svarade jag. “Klarar vi inte av det här idag, så stannar jag hos dig i natt och vi kan sitta i vaktlokalen.” När de som anklagat Máximo kom vid sextiden så pekade de genast på den cykel som jag skaffat dit och sa med bestämdhet att den cykeln var det. Då sa polismannen: “Kan de ta så fel på en cykel så kan de ta fel på person också.” Både han och jag hade svårt för att inte skratta.

Vid 8-tiden på kvällen kom Per till polisstationen. Han var orolig och undrade hur det gått för oss. Men då var allt klart och Máximo blev fri från alla misstankar. Vi å vår sida misstänkte en annan yngling, men han försvann och polisen fick aldrig tag på honom. Jag tyckte att allt varit så spännande och tänkte: “Tänk om jag hade blivit detektiv, det hade nog passat mig.”

Det var mycket som skulle ha passat mamma, men hon var född att vara missionär, och tack vare att hon var lydig Guds kallelse fick jag också ett missionärsliv. Jag lyser frid över min mors vackra minne!

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Min familj och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s