Att förlåta och att glömma

Flickan som inte ville säga förlåt

Jag var inte ens två år gammal när min mamma (för att lära mig be om förlåtelse) lekte denna lilla lek med mig. Hon sa vissa ord och jag repeterade dem. Lite då och då la hon in ordet ”förlåt”, men varje gång nekade jag att säga det. Mina föräldrar har berättat för mig att jag hade väldigt svårt för att be om förlåtelse, även att förlåta tror jag. Många gånger har det varit en kamp för mig.

      När jag var drygt trettio år hade jag ett tillfälle att praktisera vad jag kallar ”konsten att förlåta”. Vi hade kommit hem från missionsfältet med ett stort problem. Bengt led av en djup depression på grund av ett missförstånd i vår utsändande församling. I samtal angående vår kommande tjänst kunde de inte förstå vår vision och de gav oss inte heller det moraliska stöd vi behövde för att bli friska och fortsätta i vår tjänst. Vi hade hoppats att pastorn skulle samtala med Bengt och ge den uppmuntran han behövde för att repa sig. Det hände inte och det behöver knappast sägas att vi var mycket besvikna.

      Min kamp var så djup att jag kom till en punkt då jag inte ville ha något att göra med Guds barn, men jag kunde inte heller lämna Herren. Med ett blödande hjärta och tårfyllda ögon sa jag till Herren att jag inte kunde sluta att älska honom, för han hade ju inte skadat mig. Det var hans barn som vållade mig smärta. Mitt största lidande var att jag tänkte att min tjänst som missionär var slut. Men i sinom tid öppnade Gud dörrar som vi aldrig kunde ha drömt om. Och de vi hade talat med de ledande i församlingen gick i uppfyllelse, mycket över vår förväntan.

      Då kom en dag en inbjudan från den församlingen att bli huvudtalare vid en samling för barn. Det var ett ”eldprov” i förlåtelsens skola. Jag är så glad att Gud gav mig nåd att acceptera inbjudan, och vilket större ämne att tala om än förlåtelse. Jag började min framställning med en sång om förlåtelse. Vågor av mildrande balsam sköljde över mig under det jag sjöng.

Det vackraste ord som jag vet

Är ett ord som så sällan blir sagt

Det väntar på stora och små

Det lilla ordet ”förlåt”.

Vi ska förstå och förlåta varann

Och vara rädda om varann lite mer

Kanske snart så ses vi ej mer

För att säga det lilla ordet ”förlåt”.

 

     Barnen som jag sjöng för hade inte sårat mig och inte heller deras föräldrar. Det var medlemmarna i styrelsen som inte förstod oss, och jag minns inte om de ens var närvarande. Det var inte betydelsefullt. Det som betydde något var att jag öppet erbjöd förlåtelse. Jag önskar kunna säga att saken blev bilagd för oss. Bengt var en mycket älskvärd och förlåtande person. Han levde efter vad hans mor lärt honom, nämligen att hålla fred med alla människor, men han kämpade många år för att komma till en punkt av förlåtelse. Det blev en sådan lättnad när han slutligen kunde förlåta och glömma den smärtsamma perioden i våra liv.

      Under de år som följde lärde vi oss många lektioner om förlåtelse. Det var alltid svårast för mig att be om eller erbjuda förlåtelse. Herren var min hjälpare varje gång jag inte själv kunde förlåta. Han har lyssnat till många böner från mig, ”Fader, jag kan inte göra detta. Jag lägger saken i dina händer och ber dig att förlåta genom mig.”  Och han har alltid hjälpt mig.

      Om mamma vore här idag och kunde leka den lilla ordleken med mig skulle hon ha anledning att vara stolt. Högt och tydligt skulle jag säga ordet ”förlåt”, därför att livet har lärt mig att inget för med sig sådan frid och glädje till hjärtat som att förlåta och att glömma.

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Mitt liv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s