90-års kalas i Inkaland

Här sitter jag, redo att fara iväg till Huancayo, Peru, för att fira min pappas 90-års dag. Sist jag var i Peru samtalade jag med en av de många ”barn” jag hade i söndagsskolan på sextiotalet. Vi tyckte det skulle vara trevligt att ordna en träff, och varför inte slå två flugor i en smäll och göra det till pappas födelsedag?

Och här har vi José, som jag samtalat med om denna fest. Han kör mig alltid från Lima till Huancayo när jag kommer på besök. Vid sidan har han sin svåger, Luis, som miste Edita för drygt ett år sen. Jag skrev om det här: Livet är ett pussel. Hos Luis får jag alltid gästa när jag är i Lima.

José Figueroa och Luis Bartra som mötte mig vid flyget

Pappas fru, Mary, och min gode vän och pastor Walter (som ordnat kurserna jag haft här 2007 och 2009) har varit primus motor i hela engagemanget. Jag har skrivit utförligt om min resa och festen i min engelska blog http://kelund.wordpress.com.  Under Peru, med rubriken ”Tale from the Land of the Incas” (7-12) finns berättelsen om festligheterna.Tyvärr har jag alldeles för mycket aktiviteter på gång för att hinna med att skriva utförligt här. Om du inte läser engelska kan du åtminstone titta på bilderna.

Här är födelsedagsbarnet i all sin prakt.

Vilker arbete det var att förbereda det hela! En stor öppen plats med utsikt över staden har pappa fått låna under några år. Där hölls hans bröllop för tre år sen och där hölls festen. Två stora lånade tält sattes ihop för att ge skugga för solen eller skydd för regnet. Stolar och bänkar måste lånas och köras dit. Innan dess var det rengöring. Det hade blåst in allt möjligt skräp.

Det serverades mat till 800 personer. Menyn bestod av grillat kött, ett salladsblad och två potatisar,vilket kunde ätas utan bestick. Folk satt i bänkarna och fick sin tallrik. Som dryck var det saft av lilafärgad majs.

Folk började samlas vid 10-tiden, men det egentliga programmet började inte förrän elva. Sen höll vi på till fem på eftermiddagen. Pappa och Mary är med och stöttar två barnmatsalar. Många av mammorna till barnen hjälpte till. Utan dem hade Mary inte klarat av allt arbete.

Omkring 18 mammor hade utställning av typiska maträtter. Min bror Pepe var en av dem som avsmakade för att bestämma vinnare.

Det blev många olika maträtter att avsmaka. Resultatet fick vi veta i slutet av programmet. (Se fler bilder i min engelska blog.)

Mary vistte att folk skulle komma med tårtor som presenter, och visst kom det tårtor. Hela 18 stycken! Dom delades ut på eftermiddagen och det som blev över fick barnen i matsalarna avnjuta.

Två av mina fyra syskon var med; Ingrid och Pepe. Tyvärr blev de bara kvar under helgen, ett doktorsbesök sa Hilda, Marys syster. Ja, i dubbel bemärkelse för båda är läkare.

Vi var som apor på Skansen och satt på parad. Här sjunger vi under tacksägelsegudstjänsten som följde efter matutställningen. Sen predikade jag. Och så hade vi en bönestund när vi på nytt invigde våra liv till tjänst för Gud. Pappa är för mig och många fler en troshjälte vars föredöme vi vill följa.

Eftermiddagen ägnades åt tal och sång samt typiska danser, som mammorna och barnen från matsalarna förberett. Många hade rest ganska långt ifrån för att vara med. Kanske bilder på de färgglada danserna är av mest intresse.

Här ges en liten idé av publiken. Barnen lekte och hundar strövade omkring. Det var en glad och solig dag. Men inte hela tiden.På eftermiddagen blåste det våldsamt och det kom även några regnskurar.

Varför hålls barnen bakom ett rep? För att de inte skall komma för nära tårtan. Höjdpunkten på eftermiddagen var just det, tårtan!

Födelsedagsbarnet måste blåsa ut ljusen, men inte förrän det sjöngs för honom och här sjunger man alltid Happy Birthday på engelska.

Och så skulle det fotograferas. Mannen i kostym längts fram heter Marco, och han och hans syskon är en frukt av det tidigaste arbetet i Huancayo. Han har följt i pappas fotspår och hans fru säger att han t.o.m. predikar som pappa!

Det är tradition att födelsedagsbarnet skall skära upp tårtan och pappa fick en rejäl kniv för att sköta uppgiften. Sen fick alla varsin tårtbit av alla de tårtor som kommit in under dagen.

Innan vi vistte ordet av var det dags att ta ner tälten och se till att städa upp. Minnena har vi med oss, och särskilt glädjande var det att möta alla dem som nu för Guds verk vidare. Vi får alla vara en liten kugge i Guds stora evangelisationshjul.

Här har vi Antonio och Walter, två av eleverna från bibelskoletiden. Walter var en av dem som hjälpte till att organisera festen.

Men vi kan inte bara se tillbaka och glädjas för dem som nu för Guds verk vidare utan vi måste se framåt och hoppas att Gud skall göra ännu större ting med den framväxande generationen. De är hoppet för Perus framtid.

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Missionsliv i Peru, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 90-års kalas i Inkaland

  1. Sven-Agne skriver:

    Tack för härliga bilder. Det hade varit roligt att vara med. Jag får se om det blir någon gång jag kan komma till Peru igen

  2. Boyan och Lennart skriver:

    Jättetrevligt få ta del av 90-årsfirandet! Vi gläds storligen åt att Per med all rätt uppmärksammats på detta sätt!
    Per fick betyda mycket för oss då vi unga och oerfarna kom till Peru och fick arbeta tillsammans under ett antal år.
    Tack Kerstin att vi fick del av dessa bilder med text!
    Boyan och Lennart

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s