Mitt fullspikade pensionärsliv

Det har inte blivit något skrivet här sen jag pensionerades. Man skulle kunna tro att då skulle jag ha tid!! Nej minsann! För mig betyder pensionärslivet mera jobb och mindre betalt! Statens bidrag är inte så värst hyfsat.

Mina vänner Tito och Cynthia Suarez från perutiden erbjöd mig att bli deras telefonkontakt för firman Bellefit. Dom säljer gördlar till nyblivna mammor, vilka tillverkas i Peru. Jag, som inte gillar att prata i telefon, fick mig en utmaning. I slutet av  juli och de första veckorna i augusti var jag i Florida och skötte deras dagliga rutiner under tiden de var i Peru. Jag paketerade och levererade gördlar för fullt. Och jag matade några ankor som brukade promenera i området och tigga mat.

Jag fick träffa flera av mina vänner från floridatiden, och bäst av allt, inte alldeles för långt från var jag bodde fanns IKEA. Oj, va gott det var att äta köttbullar med svensk sås! Och Marabou choklad!

Varje dag fick jag bila ett bra stycke till posten med beställningarna. Palmträden var som pricken över iet. Alltsedan Gud kallade mig att bli missionär vid tioårsåldern har palmträden haft en särskild betydelse för mig. Jag såg Jesus omringad av barn och det fanns palmträd i bakgrunden. I över trettio år väntade jag på att komma till palmträden. Och det hände både i Cochabmaba, Bolivia, och i Miami, Florida!

Flytten från Springfield, Missouri, till Fort Gibson, Oklahoma, har varit världens äventyr. Först gällde det att komma överens med min dotter och måg om att bygga ett vindsrum till mig. Jag hade en liten sparad slant till pensioneringsdagarna och den fick jag använda för att anlita en byggmästare. Det gick till slut. Mycket blev lämnat halvgjort, men det dugar att bo it.

För att packa ihop mitt hem anlitade jag en ung man från kyrkan där jag gick på möten. Hur jag skulle ha klarat av att packa utan hans hjälp vet jag inte. Vilken rar pojke! Jag har bråck och neuropati i händer och fötter. Det hjälper inte i sådana nödtider. Hur det nu var så lyckades jag packa, sälja av en del, och få hjälp att lasta flyttbilen. Här har jag hyrt en förråd där jag har mina böcker och andra pinaler jag inte vill göra mig av med.

Försäljningsskylten och flytthjälpen!

Jag hade en mycket upplyftande upplevelse. Det är jobbigt att inte kunna reda sig själv i en sån här situation. O vad jag saknade min Bengt! Min mäklare erbjöd sig köra flyttbilen. Han är en mycket vänlig, kristen man som såg det som en ära att få hjälpa en ”gammal” missionär.

Mina saker kan ha verkat som skräp i andras ögon. Gud sa till honom att det var viktigt att mina saker respekterades. ”Kerstins saker är dyrbara för mig, därför att Kerstin är dyrbar i mina ögon,” sa Herren till honom. Det var särskilt jobbigt när vi skulle packa ur lastbilen en söndagseftermiddag i mitten av juli med närmare fyrtio graders värme. Då kan det gärna bli lite irritation. Jag ville helst gömma mig i en grotta och aldrig mer titta ut. Att bli påmind om att jag är dyrbar för Herren svalkade långt in i själen. (Vi hade nog med värme!) ”Hoppas jag har visat respekt för dina saker,” sa denne vänlige man, han med orange keps.

Iris är en av mina trogna förebedjare. Hon har följt oss sen tiden i Florida när Bengt var pastor för en spanskgrupp. Vi hade inte träffats på femton år, så jag besökte henne. Hon har adopterat Carinas barn som sina andliga barnbarn. Här har vi dem när de började skolan i augusti.

Brianna, Lana, lilla Sarah, och David

Nu bor jag alltså med min dotter och måg och de fyra barnbarnen. Det är ett nytt liv att vänja sig vid. Jag fortsätter att hjälpa dem på förlaget där jag jobbade. De behöver översättningar. Och varje dag har jag samtal om gördlar. Vilken kombination! Men framför allt har jag min vision att genom Internet nå ut till varje spansktalande land med söndagsskolmaterial.

Den stora frågan är nu hur det ska gå med mitt hus. Jag har mäklaren som försöker sälja det och så har jag en firma som skall försöka hyra ut det. Vilketdera blir ett under. Det är inga lätta tider. Det är skönt att kunna förtrösta på att allt vilar i Guds händer.

På Gud förtröstar jag, precis som det står på denna nummerplåt!

 

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Mitt liv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s