Till minne av gudfruktiga föräldrar

Den 31 mars 1945. Den dagen minns jag inte. Så klart! Jag fanns ännu endast i Guds tankar. Det var så jag förklarade för Carina var hon fanns innan hon kom till våran familj. När hon var liten och såg bilder från tiden annan hon var född frågade hon alltid: ”Var fanns jag?” Hon kände sig nöjd när jag svarade: ”I Guds tankar.”

Mina föräldrar, Brita and Per Anderås, vigdes i Örebro den 31 Mars 1945. Mammas syster Gull är tärnan till vänster. Brudnäbbar är min kusin Gunilla och Robert, en fosterpojke.

Jag blev snart lite mer än bara tankar.  På denna bild är vi en liten missionärsfamilj redo att resa till Chile. Då hade jag hunnit bli två år gammal.

Familjen utökades med Ingrid, Agneta och Pepito som alla föddes i Chile. Vi återvände till Sverige 1954 och stannade i ett år. Bilden togs 1955, innan vi återvände till Sydamerika, men denna gång till Peru.

Sju år senare blev vi välkomnade hem, men då fanns Lasseman med, född i Peru. Vi blev dom första svenska misionärerna att komma till Peru. Där öppnade mina föräldrar verksamhet i Arequipa och i Tarma. För att bekosta vår skolgång i en amerikansk skola för missionärsbarn arbetade mamma där som husmor. I den skolan fick vi lära oss engelska.

Att klä oss i indiandräkter tror jag inte vi barn gillade, men visst ser det trevligt ut? Peru är ett mycket intressant land och pappa reste runt i skolor i Sverige och höll föredrag. Indianen med spjut är nu kirurg och bor i USA. Den lille krabaten är chef (direktor kanske det heter) för PMU Inter-Life. Vad har det blivit av oss flickor? En läkare, en redaktör och en chef, hur låter det? Och alla är vi mammor och mormor!

”Hedra din fader och din moder” vet jag att mina föräldrar gjort. Det ordet har löftet med sig att det ska gå oss väl. Det finns ett annat löfte för välgång, om vi tänker på de fattiga. Detta är något mina föräldrar alltid gjort.  I deras olika uppgifter, och ”bedrifter” skulle jag vilja säga, har dom gett sitt allt för andra. Inget hus, inga prylar, inga pengar på banken finns det att ärva. Men arvet vi fått kan inte mätas i jordiska ägodelar.

När jag nu tänker på dem och de 65 år som gått sen det hela började, har jag inte ord nog för att uttrycka min tacksamhet till Gud för den stora förmånen att ha gudfruktiga föräldrar. 5 barn, 19 barnbarn och 21 barnbarnsbarn, det är inte dåligt.

Mamma är inte här för att få sitt tack. Jag har en styvmor som tagit hennes plats. Idag pratade jag med henne och uttryckte mitt innerliga tack för att hon tar hand om pappa.

Alla lämnar vi spår efter oss. För oss som har barn finns det inget bättre arv vi kan ge dem än ett gudfruktigt hem.  Dessa ord och bilder är ett ringa uttryck av tacksamhet. Kanske det bästa tacket är att föra arvet vidare.

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Min familj. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Till minne av gudfruktiga föräldrar

  1. Veronica skriver:

    Vackra kort om en underbar missionärsfamilj… Hedra din fader och din moder – jag har tänkt på de orden i veckan. Funderat på vad det innebär. Jag har också fina missionärsföräldrar som ännu ger av sig själva för de fattiga. Och deras kristna arv lever högst påtagligt i mig. Varje dag. Vilka spår vill jag lämna efter mig?

    Kramar till dig Kerstin – för att du är du och ingen annan!

    /Vero

  2. Em skriver:

    Det är inte annat än att man blir riktigt stolt över sin vrålsnygga far! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s