Till minne av Eva-Marie

Långfredagen den 27 mars 1970 var en l-å-n-g fredag. Den dagen föddes min dotter Eva-Marie. Jag var en stolt och lycklig mor, och minst lika stolt och glad var hennes far, Bengt. Nu skall jag fira ännu en långfredag och jag har varken Eva-Marie eller Bengt hos mig. De har båda fått flytta till en bättre värld. Inte kan jag önska dem tillbaka när jag vet att det har det gott och skönt i sitt eviga hem.

Jag fick 31 år av glada minnen med min förstfödda. Jag lindar det jobbiga i ett täcke av glädje, det blir skönast så. Dom som känner mig vet att vi fick kämpa med cystisk fibros alla de åren. Eva-Marie hade en glad och positiv attityd och de hjälpte henne i kampen med sjukdomen. Cystic fibros bryter ner kroppens försvar, vilket öppnar vägen för andra åkommor, som diabetes, asma, fibromialgy… ja, även mycket annat som plågade henne. Hon var fånge i sin kropp. Med lite bilder vill jag lysa frid över hennes vackra minne. Om Eva-Marie levat hade hon fyllt 40 år.

Tänk om jag kunde ta mitt gullegryn i en liten korg ännu en gång!

Eva-Marie var en liten pratmakare. På senare år älskade hon att prata i telefon med sin mormor.

Att predika var hennes stora dröm. Under ett av våra missionsbesök i Karlskrona sa hon: ”Nu är jag predikant på låtsas men när jag blir stor skall jag bli predikant på riktigt.” Denna bild är från ett besök i Filadelfia, Hjortkvarn (där var min pappa evangelist när jag föddes).

Här är Eva-Marie i sitt esse. Hon berättar om Jesus på en Peru-träff, med pojkar och flickor som blivit adopterade från Peru.

Här syns söndagsskolläraren Eva-Marie i full färd med att berätta om pojken som fick ett nytt hjärta. I Bolivia hade hon en klass på runt femtio barn.

En av hennes lyckligaste tider var när hon bodde några månader hos mormor och morfar i Peru och fick arbeta med ungdommar.

I Peru fick hon fira sin 15-års dag, vilket i Latinamerika är en mycket betydelsefull dag för en ung flicka. Längst till höger står Mary, som nu är gift med min far. Rarare styvmor får man leta efter!

Eva-Marie älskade dockor och hade en rejäl samling. Här syns hon med sin ”tvilling”!

Dockor och böcker fyllde hennes rum. Hon var duktig att korrespondera med författare. Här syns hon tillsammans med en av dem, Tracy Peterson.

Mina ”peruanska” flickor i typisk utstyrsel.

Skoputtsare! Behöver vita gymnastikskor puttsas?

Lolle, en av de många katter vi hade genom åren. Egentligen inte så bra när man har lungproblem, men för sällskaps skull får man väga det onda med det goda.

Denna lilla ”Smulan” var Eva-Maries kompis i nära tio år. Hon blev sen Bengts lilla älskling och levde i hela femton år.

En av de många ”hjälpredor” vi hade genom åren för att ge Eva-Marie sina behandlingar för att rensa lungorna från slem.

Vad vore denna berättelse utan kortet på min ”filmstjärna”? I USA heter det Glamour Shot och man gör det för skojs skull. Vi fick det gjort en gång när flickorna längtade efter sin far som var på en av sina många missionsresor.

Att Eva-Marie fick fira sin 30-års dag var ett under. När hon fick sin diagnos som tre-åring sa läkaren att hon högst skulle leva i tolv år.

En sista bild av oss som familj, tagen Första Advent 2001.

En vacker avslutning på ett l-å-n-g-t liv för någon med cystisk fibros. Det började en Långfredag och avslutades på Luciadagen. Nu väntar återseendet.

Jag har förvissningen om att vi skall ses igen. Då kommer min lilla pratmakare och jag att ha mycket att samtala om. Bland det sista vi dryftade om innan lunginflamationen tog över, var hennes önskan att Carina, henne älskade lillasyster, skulle träffa någon att gifta sig med. Det har gått i uppfyllelse. Nu har jag barnbarnen att glädja mig åt!

När man ser framåt verkar 40 år som en evightet. När jag nu ser tillbaka, är det som om den l-å-n-g-a fredagen hade varit igår!

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Min familj. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Till minne av Eva-Marie

  1. Veronica skriver:

    Tack för att du delar med dig av bilderna på Eva-Marie. Jag minns henne med värme. Hon var äldre och cool tyckte jag, när vi besökte er i Cochabamba. Hon lärde mig att lyssna på Luis Miguel, sminkade mig (eller om jag fick låna inför maskeraden, du vet…) och lät mig leka med sina gamla barbies… Må Guds Sol lysa över hennes vackra minne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s