Nu räknar jag dagarna

I min förra blog skrev jag om att gissa senapskorn. Det var min bussige far som hade räknat dem. 6000 var det! Och min syster Agneta gissade närmast, med 5800! Det var inte dåligt gissat!

Nu handlar det inte om senapskorn utan om att räkna dagarna tills jag pensionerar mig (förtidspension). När jag som ung och nyförlovad reste till Peru räknade jag dagarna tills Bengt skulle komma efter och klippte av en centimeter för varje dag.

Jag fick vänta 118 dagar! Och mina vänner Boyan och Lennart Lindgren fick vara med när jag mötte Bengt vid flygplatsen i Lima. Vi skämtade med honom och låtsades att de var hans nya svärföräldrar, men det gick han inte på. Dom verkade för unga!

Nu har jag tagit till ett måttband igen och skall klippa av en centimeter för varje dag jag har kvar på jobbet. Idag har jag 58 dagar kvar! Inte för att jag skall sitta och rulla tummarna, men jag slipper stressen av att passa tider och det bästa är att jag kan ägna min tid åt att blogga. Jag tror jag har blivit ”blogoman”! Men så långt tillbaka jag kan minnas har jag väntat på att pensionera mig för att kunna skriva. Då tänkte jag väl mest på att skriva mina memoarer, men nu har jag ett forum för att skriva så mycket mera. Jag har skrivit mer än 200 ”bloggar” sen i maj (mest på engelska). Nu har jag sju websidor där jag skriver:

hermanamargarita.com – spansk sida för söndgasskollärare

misperlitas.wordpress.com – en berättelse för barn i veckan

clubperlita.com – en sida för barn

finoarte.wordpress.com – tips för spanska översättare

escritorfino.wordpress.com – sida med tips för skribenter

kelund.wordpress.com – min engelska blog

Och så denna blog på svenska som hjälper mig uppehålla språket. Annat än när min dotter Carina och jag ringer till varandra blir det inte mycket pratat på svenska.

Vi har regn och rusk detta veckoslut. En av mina arbetskamrater var vänlig nog att skjutsa mig till affären för att handla mat. När det regnar värker händer och fötter alldeles för mycket för att vara ute och köra bil. Men förra helgen var det solig och fint och jag kunde åka till Fort Gibson och hälsa på mina älsklingar (livets efterrätt!). Det var som en födelsedagspresent från Gud. Jag hade inte sett dem sen i nyår.

Det här fina kortet fick jag av min vän Malena (hon som skjutsade mig att handla). Hon har själv gjort det och trädet representerar min mission att sprida kärleksutsäde. Längst ner till höger finns fyra senapskorn: David, Lana, Brianna och Sarah. Och här kommer ett kort på Malena.

Nu skall jag alltså bli pensionär! Missionär och pensionär rimmar bra. Jag skall bli en misionerande pensionär. Det första jag skall göra är sälja huset jag bor i för att klara av lånet jag har i banken.

Här är huset och skylten. Det finns mänga sådana skyltar i grannskapet. Inte är det lätt att sälja hus i dagens läge, men detta och alla mina övriga bekymmer har jag lämnat i de bästa händer: min himmelske Far! Sen blir det att banta ner och sälja av hemmet och minnena. Jag har fotograferat för att komma ihåg lite om hur det var när vi var en familj. Kom med på en liten titt!

Här är tamburen, med spegel och kort på barnen.

Vardagsrummet, precis innanför tamburen.

Mathörnan intill vardagsrummet.

Köket intill mathörnan, allt ett enda rum!

Spis och kylskåp måste man ju ha, eller hur?

Från köket till garaget och min röda bil.

Från vardagsrummet går vi genom hallen till...

Kontoret, där jag nu sitter och skriver.

En del av alla böcker jag samlat under åren.

Barnens rum

Sarahs säng och madrassen till föräldrarna

I garderoben finns leksakerna!

Här är min hörna för att klistra album

Och här har jag allt jag samlat för att skriva.

Detta är alltså mitt sovrum!

Min inspiration: jag vet i vems kraft jag skall övervinna. Carl Bostedt gav mig denna tavla 1962.

Snart är allt detta ett minne blott och mitt ”nya” liv börjar. Det är spänning i luften. Brianna sa till mig: ”Mormor, vi får be att Gud sänder någon att köpa ditt hus.” Ja, det får vi göra. Barnen väntar på sin mormor. David grät förtvivlat när jag reste därifrån i söndags.

Vi hörs när vi råkas. Nu skall klockan sättas tillbaka en timme så jag inte kommer för sent till kyrkan imorgon. Det hände Bengt och mig en gång. När vi kom fram var alla på väg hem! Imorgon hämtar Malena mig och jag följer med till en kyrka där de talar spanska.

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Mitt liv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nu räknar jag dagarna

  1. Bodil Sundquist skriver:

    Vart ska du ta vägen, när du sålt huset?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s