Att Klä sig lika

Det bästa sättet att fördriva tiden när man är ensam och inte kan gå ut för det har snöat, det är kallt och man har hosta, är att leva på minnen. En av mina hobbies är att fotografera och göra fotoalbum. Här kommer lite foton med lika klädsel.

Min måg gillar inte att Carina ibland klär flickorna lika. Han tycker att var och en skall vara sin egna lilla personlighet. Det tyckte tydligen inte min mor för hon brukade klä oss lika. Här kommer att kort med fina klänningar hon sytt och broderat. Det var söndagssklänningar.

Söndagsfina Kerstin, Agneta och Ingrid

Vi bodde i södra Chile och mina föräldrar och systrar åkte till Santiago på semester. Eftersom jag bara hade påsklov fick jag stanna hos en indianfamilj på landet. Min fina klänning fick snällt stanna kvar i garderoben, även min skoluniform. Dom gick upp i rök! Ja, inte precis så, men huset brann ner (eller säger man ”upp”? Men hur kan något brinna upp när det brinner ner? Det försvinner ju!).

Jag minns hur jag skämdes när jag fick lov att gå till skolan i en av de gamla klänningarna mamma skickat med mig att ha på landet. Snart visste hela skolan att vi var hus-lösa! Pappa reste tillbaka snabbt för att se till sin lilla tös. Och med tiden fick jag en ny uniform. Men aldrig mer fick vi så fina söndagssklänningar.

Eva-Marie och Carina i predikstolen

Jag tyckte om att klä mina flickor lika. Denna bild togs på ett av våra missionsmöten. Eva-Marie gillade att predika. Här sa hon: ”Nu är jag predikant på låtsas, men när jag blir stor skall jag bli predikant på riktigt!” På grund av cystik fibros blev den önskan aldrig uppfylld. Inte heller hennes dröm om att gifta sig med en lyx predikant från Amerika! Var hon nu fått den idén från vet jag inte.

Här är några bilder som bevis på att jag gillade att klä dem lika.

Deras sötaste klänningar var nog när de var brudnäbbar på min brors bröllop i Chicago, USA. Det var kanske då Eva-Marie fick för sig att hon ville gifta sig med en amerikan.

Mina "flower girls" i Chicago

Några år senare fick vi missionsmedel från en församling i Chicago. Då vi hälsade på hade Bengt en trio likaklädda flickor med sig. Han klagade aldrig på det och nu är det för sent att fråga honom om det. Och när vi senare möts i himlen kommer vi att ha annat att tänka på än likadana klänningar. Där kommer vi alla att vara klädda i skinande vitt linnetyg (se Uppenbarelseboken 19:8).

Bengt Lundquist med sina "flickor"

Pricken över iet blir bilden av mina barnbarn. I påskas köpte jag likadana klänningar till flickorna. I USA klär man alltid upp sig till påsk och Carinas små flickor får alltid nya klänningar.

Brianna, Sarah, David och Lana

Vem vet om dessa flickor kommer att klä sina barn lika när den tiden kommer? När mina flickor var små och gick i skola i Peru hade man i hela landet samma uniform: vit skjorta eller blus och gråa byxor eller kjol. Grå kofta eller röd poncho när det var kallt.

Vi som kristna uppmanas att iklä oss herren Jesus Kristus (Rom 13:14). Vi skall även klä oss i ”innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod” (Kol 3:12). Der är en vacker klädsel som passar alla!

Ja, det var lite tankar om att klä sig lika. Vad tycker du?

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Min familj. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att Klä sig lika

  1. Ingrid skriver:

    Kul att höra berättelsen om klänningarna, den kände jag inte till!
    Precis kommit hem från Burkina…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s