45 år i missionstjänst

För några veckor sen blev jag påmind om att det är 45 år sen jag reste till Peru som ”Sveriges yngsta missionär”. Jag har gått tillbaka i minnernas album och tänkte jag kunde ta dig med på en liten titt.

Texten i PDF: 45 år i missionstjänst

Det började med en månadslång båtresa över Atlanten tillsammans med Ulla Einarsson som skulle jobba som missionär i Chile. Det var inte tal om att flyga! Jag hade satt mig i sinne att inte bli sjösjuk och stålsatte mig när det började storma kraftigt och passagerarna en efter en fick ge sig och lämna matsalen. Jag gissar att det var min ungdomliga envishet som sattes på prov, men jag höll ut!

Det var egentligen inte så märkvärdigt att jag reste ut som 18-åring, mina föräldrar var ju i Peru. Jag beundrar församlingarna som ställde upp för mig. Filadelfia i Älmhult betalade halva mitt underhåll och pingstförsamlingen i Örebro ställde sig som ansvarig utsändande, eftersom jag var medlem där. Lite underhåll fick jag från Hjortkvarn, där min far var evangelist när jag föddes. Jag hade varit i Sverige i nära tre år och hunnit gå på bibelskola i Göteborg och missionskola i Örebro, och mellan varven hade jag rest runt och haft missionsmöten.

Min ”missionskarriär”, om man kan kalla det så, började med att hjälpa mina föräldrar i en liten kristen bokhandel och även starta verksamhet i staden Huancayo. Det var mycket motstånd från katolska kyrkan och folk var rädda att gå in i möteslokalen vi hyrt. Söndagsskola höll vi på trottoaren utanför och även vid marknaden. Folk brukade samlas vid dörren in till lokalen och pappa lärde sig snabbt att inte inbjuda dem att komma in för då försvann alla blixtsnabbt. Med tiden byggde vi upp förtroende och sakta men säkert växte det fram en församling.

Söndagsskolan i Huancayo på 70-talet

Som tio-åring kallade Gud mig att arbeta med barn och det gjorde jag från början. Jag hade söndagsskola och barnmöten, en verksamhet som växte till över 300 barn. Jag hade även radio och tv program. Under ett års tid fick vi en gratis halvtimme i veckan för barnprogram på tv.

Glada barn som medverkade i tv med mig

En av mina kamrater från bibelskoletiden i Göteborg sa att det enda jag pratade om var att göra söndagsskolmaterial och utbilda lärare. Ganska snart började jag göra en enkel söndagsskoltidning. Jag skaffade mig en mimeograf och använde den för att trycka upp tidningen och annat material. Min stora dröm var att göra det med offset och ha med bilder på barn. Det blev verklighet när jag var med att starta ett förlag i Bolivia. Min söndagsskoltidning La Perlita spreds till flera av de närliggande länderna.

Tidningen som glatt många barn

Från Örebro hade jag fått löfte om stöd i 3½ år, så jag reste tillbaka till Sverige på våren 1968. Mina föräldrar hoppades att jag skulle träffa någon att gifta mig med. De behövde hjälp i verksamheten och de kunde inte lämna mig ensam med allt. Deras böner blev hörda och en dag dampt det ner ett intresant brev i postfacket hos dem. En ung karlskronit bad om min hand! Pappa skrev att han kunde få mig under samma vilkor som Jakob fick Rakel. Han skulle hjälpa till med ”fårskötseln”! Det blev många år som Bengt hjälpte till i föramlingsarbetet i Huancayo.

Kanske det svåraste provet för en ung missionär var samtalet med min pastor i Örebro. Församlingen hade lovat mig stöd i 3½ år och det var uppfyllt. ”Vill du fortsätta som missionär så får du klara dig själv”, sa han. På detta abrupta sätt blev det slut med stöd från Örebro. Med Guds hjälp lyckades jag få stöd från andra församlingar och vännerna i Älmhult ställde upp som utsändande. I januari 1969 reste jag tillbaka till Peru, då med en ring på fingret och löftet om att till våren skulle en ung och trevlig man följa efter. Han kom i april och den första maj gifte vi oss. Vi fick 38 år tillsammans i Guds tjänst. Två flickor, Eva-Marie och Carina, fick vi glädjen att välkomna i vårt hem. Eva-Marie var vår ”predikant” och Carina var en dockmamma, som nu är mamma på riktigt och har gett mig underbara barnbarn.

Vårt första "missionärskort"

En av de intressantaste upplevelserna var kanske ledarkursen jag fick vara med om i Singapore. Detta var en kurs för kristna ledare i tredje världen. När jag frågade en representant som var i Peru om jag kunde få åka dit undrade han vilket pass jag hade. När han fick veta att jag hade svenskt pass sa han att det inte var möjligt. ”Men jag har ett peruanskt hjärta”, sa jag. Det säger jag förresten än idag. ”Svenskt ansikte men peruanskt hjärta!” Jag lyckades övertyga ledningen och blev inbjuden till kursen, med alla utgifter betalda!

En brokig samling kvinnor förbereder sig för fortsatt tjänst.

Kursen i Singapore gav mig precis vad jag behövde för uppgiften jag då var mitt uppe i, nämligen att vikariera som rektor för bibelskolan min far ledde. De år jag fick hjälpa till med undervisning var en höjdpunkt. En av eleverna från den tiden har jag väldigt god kontakt med idag. Det har blåst många vindar och skolan är för närvarande stängd. Han har fått som vision att skolan skall öppnas igen. Varje morgon klockan 4 beder han och några andra män för detta, och han vill så klart att jag skall komma dit och undervisa.

Här står jag utanför det som var bibelskolan

Vi flyttade till Bolivia 1984 och där blev jag ansvarig för arbetet med förlaget El Evangelista. Min främsta uppgift var att skriva söndagsskollektioner med tillhörande söndagsskoltidning. Det blev 9 serier med vardera 20 lektioner och en hel del annat material. Där fick jag verkligen utlopp för min skrivklåda!

Med glädje ledde jag förlagsverksamheten

En intressant upplevelse har att göra med den unge mannnen på nästa kort. Moisés jobbade på lagret tillsammans med andra ungdomar. Han misskötte sig, och Miguel som var vår administratör fick ta itu med honom. Han hade ett gott hjärta för Moisés och ville hjälpa honom, så han fick ett straff. Straffet? Att sitta en hel vecka och jobba vid sidan av mig!!! Mosiés klarade av den utmaningen och fick stanna på förlaget.

Stackars Moisés! Han fick mig som övervakerska.

Pojkar som jobbade på lagret med La Perlita

Gud måste ha lagt i mitt hjärta det stora intresse jag har för söndagsskolmaterial. Förlaget i Bolivia var en förberedelse för en vidgat verksamhet. Han ledde oss att år 1988 flytta till USA och arbeta med förlaget Vida. Där var jag med att utveckla en helt ny serie material som går ut över hela spansktalande världen. Samtidigt har jag haft en del tillfällen att resa till flera olika länder och ha kurser för söndagsskollärare.

Avtackad efter kurs i Nicaragua

Nu sitter jag här i mitt lilla hem i Springfield, Missouri. Jag har stela och värkande fötter på grund av neuropati. Förra året reste jag till Peru och Sverige, men det är jobbigt när fötterna inte vill hänga med. Jag har planer på att ta förtidspension. Ska jag rulla tummarna? Inte jag! Kanske jag fortfarande har ungdomens entusiasm. Jag hittade ett tidningsurklipp om mig där det står: ”Fröken Anderås är en ung och fräsch flicka, med verklig tro på sitt kall och med ungdomens hela entusiasm för sin uppgift. Det var säkert ett gott val av stödförsamlingarna när det lät Kerstin gå i sina föräldrars fotspår på missionsfältet.”

Det är barnen som ligger mig varmast om hjärtat

Der är samma gamla jag fast kroppen är lite sliten. Nu kan jag resa runt världen på sekunder genom Internet! Jag har samma vision och längtan som jag hade på bibelskolan i Göteborg, att göra söndagsskolmaterial och utbilda lärare. Genom detta moderna världsvida nät kan jag tjäna lärare runt om i världen fast jag måste sitta i min säng med benen uppallade.

Engelska blog: http://kelund.wordpress.com

Spanska sidan: www.hermanamargarita.com

Spanska berättelser för barn: http://misperlitas.wordpress.com

Jag känner mig ödmjukt förundrad över Guds nåd och ledning dessa 45 år. Nu hoppas jag på minst 20 år till för att sprida hans kärlek. Jag har valt som motto för 2010 att sprida Kristi väldoft. Jag tror att de bästa åren ligger framför och jag vill ge all min energi för att få så många med till himlen som möjligt!

Ett stort tack till alla vänner som stött och uppmuntrat mig genom åren. Utan era förböner och ekonomiska stöd skulle allt jag berättat om inte ha varit möjligt.

Låt oss tillsammans fira mina 45 år i missionstjänst!

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Mitt liv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s