Missa inte festen

Igår missade jag festen! Vilken fest? En överaskning för min chilenska arbetskamrat Janet som idag fyller 50 år. Och det var helt och hållet mitt fel. Innan jag går vidare låt mig berätta om lite festiligt jag hade för mig förra lördagen.

Den 31 oktober firas alltid Halloween. Bl. a. klär barn och ungdommar ut sig och går runt i husen och ber om godis. ”Trick or Treat”, säger dom. Om man inte vill ha besök släcker man lysena och låtsas att man inte är hemma. Det har jag gjort ibland. Men i år ville jag ha besök.

Först, låt mig visa en bild av mina barnbarn och en kompis. Dom gick runt och samlade godis i närheten av kompisens kyrka. Hade de stannat och gått runt där de bor hade det inte blivit mycket godis. Dom bor på landet och förutom deras hus finns det bara åtta andra i området.

My Jewels w Friend

Ja, här har vi dom. Lilla Sarah var utklädd till Rödluvan. Brianna var Tummelisa, Lana var en princessa. Kompisen skulle föreställa Snövit och David var utklädd till byggmästare. När han var 3 år sa han en dag: ”Gud visste att jag ville bli byggmästare, därför gjorde han mig till pojke!” Som om inte flickor skulle klara av ett sådant jobb!

Jag gjorde iordning 65 godispåsar. Dom gick snart åt och då fick jag släcka ljuset. Men, oj så roligt det var med alla barn som kom och knackade på! De flesta hade sina föräldrar med sig. Här vågar man inte släppa ut barnen själva!

Halloween Pics

Här är en del av barnen som besökte mig.

Halloween ScareDenna mamma var rolig. Hon hade inget emot att jag fotograferade henne. På tröjan står det: ”Jag skrämmer mig själv”. Det kan inte vara roligt, men hon såg inte ut att lida av det.

Jag fick bra med gymnastik den kvällen för jag hade knappt hunnit sätta mig ner förrän det ringde på dörren igen. Men roligt var det!

Så gällde det festen jag missade. På utsatt tid kom jag till restaurangen där vi skulle träffas efter jobbet för att fira min kompis. Det är egentligen ett bageri där de även serverar mat, bl.a. en utsökt god brokollisoppa. Panera heter den och det finns minst fyra runt om i Springfield.

Det var mystiskt tomt på jobbarkompisar när jag kom fram. Bara en av redaktörerna syntes till. Hon hade redan börjat misstänka att hon kommit till fel ställe. Och visst hade vi det! Så förajligt! Men så blir det när man slarvar och inte kollar adressen. Vi beställde båda två den goda soppan och njöt av varandras sällskap. Hade det inte varit för att fötterna värkte berövligt efter dagens arbete hade jag åkt till den andra Paneran.

Over the HillMen nu skall jag kompensera för gårdagen. Här är bild på en fin glasstårta jag köpt och om en stund blir det kalas hos Janet. Det är inte risk att jag tappar bort mig för Jorge och Malena (Jesses föräldrar som jag skrivit om förut) kommer att hämta mig. Det blir fest för spansktalande. Och Janet har undanbedit sig presenter. Istället tar alla med sig en liten pryl för omkring tio dollar och så skall vi ha presentutbyte. Kul idé tycker jag.

Kameran får hänga med och jag hoppas få lite trevliga bilder. Vi har alla blivit ombedda att klä oss i jeans och ha en svart blus. Jorge, som är profesionell fotograf, skall fotografera oss. Jag vet inte om Janet tänkt sig för, men svart är färgen som man typiskt dekorerar med på 50-års kalas. Då har man kommit ”over the hill”, vilket betyder att man nått höjdpunkten och börjar nerklättringen. Jag, med min ljusa hy, blir väl den enda som inte passar in i mängden.

Jag tänker på en annan fest som väntar. Mycket snart bli det fest i himlen. Jesus är vägen, han är dörren till festsalen. Det hjälper inte hur goda och fina människor vi är så öppnar inte det vägen för oss. Gud har bestämt att det enda sättet vi kan få vara med på festen är om vi ber Jesus bli vår Frälsare och Herre.

Igår missade jag festen därför att jag litade mer på mitt omdöme än adressen jag fått. Inbjudan till den stora festen i himlen har vi i Bibeln och även alla detaljer om hur vi kan komma med. Missa för all del inte den festen!

Apropå 50-års kalaset, här är vi alla samlade.

S_Friends

En brokig skara damer från olika håll i Latinamerika

S_PresentsJanet fick en stor påse med 50 presenter att öppna. Det var våran chef på jobbet som ordnat det (hon syns längts bak till höger med brunt hår och glasögon). Det skojades rejält mellan varven, särskilt med tanke på att Janet ägnat sig åt fängelsemission. Det blev det ena lustigare än det andra och till sist påpekade hon att ”fängelsedräkten” hade hon kvar. Janet är damen med randig blus!

Trevligast hade vi när vi turades om att fotograferas med Janet. Man har inte roligare än man gör sig, eller hur? Janet har fyra systrar, tre av dem i Chile, och en i USA. Här kommer lite bilder av de speksande chilenska ”flickorna”! Att vi hade en skojfrisk fotograf gjorden inte saken sämre.

S_Photographer

Jorge hade dagen till ära skaffat modern frisyr.

S_Sisters_Fun

Flickorna ville inte vara sämre än fotografen.

S_Sisters_Laugh

Ett gott skratt motverkar svin-influensan!

S_Sisters_PicsFun

Att fotografera sig själv gör livet roligare.

 

Janet

Min trevliga arbetskamrat Janet

S_Janet_Kerstin

Janet och jag i klassisk svart utstyrsel.

S_Janet_Tobars

Janet tillsammans med Jorge och Malena

För er som följt berättelsen om lille Jesse får ni här en bild av hans mor och far tilsammans med Janet. Denna trio är mina arbetskamrater. Nu är det slut på festandet och arbetsveckan väntar. Min måg har en tjänsteresa hela veckan och Carina blir ensam med barnen. Jag har bett om lov att ta med jobb till Ft. Gibson så jag reser dit på onsdag. Jag saknar barnen och så har jag ett särskilt ärende att ta itu med. Brianna (5 år) är upprörd för att inte hon föddes först. Varför skaffade inte mor och far henne i första hand. Nu måste hon livet ut ligga trea, med David och Lana på första plats. Vad ska jag säga som alltid varit först, med en rad syskon att handskas med! Alltid kommer jag väl på något att säga.

Ha det bra! Vi hörs när vi råkas!

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Vardagsliv i USA. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Missa inte festen

  1. Bodil Sundquist skriver:

    Det är så roligt att följa ditt liv overthere. Här har ju firandet av Halloween verkligen etablerat sig. Synd bara att Allhelgonahelgen kommit i skymundan. Svenska barn tror att det är samma sak. Här är det många vuxna som ställer till med fest och klär ut sig. Då blir det häxor och skelett och trollkarlar. Så stor skillnad på dina söta foton på utklädda barn.
    Ha en bra vecka! Jag mår bra, är inte trött och har inte ont någonstans. Tack och lov!

  2. Marianne skriver:

    Ja, du kan ju knappast säga att David och Lana var provmodellerna och Brianna ”slutprodukten” för då blir kanske de ledsna i stället 😉
    Du hittar säkert en bra förklaring. Och hälsa David från mig att jag har en arbetskamrat som heter nästan som du (Kerstin Lindquist) och som är byggnadsingenjör minsann! fast hon jobbar som mattelärare på samma skola som jag.
    Det var många söta barn på dina foton. Hos oss blir det tyvärr ofta mer bus än godis. Vi hade besvär tidigare med barn som började ”fira Halloween” en vecka i förväg och som blev otrevliga när de inte fick något, busringde och sparkade på dörrarna eller kastade saker på fönstren (inte sten som tur var). De var lite äldre än dina änglar, kanske 8-10 år.
    Det tog slut när jag gick med ett av barnen hem till föräldrarna och talade om att före 31 oktober vill vi inte ha besök.
    Tycker att att det är trevligare med barn som går Lucia och sjunger eller som här i Göteborg delar ut påskbrev med teckningar. Då gör de åtminstone något för att ”förtjäna” sitt godis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s