Världsmästerskap i kärlek

"Ge mig dina blommor mens jag lever"

"Ge mig dina blommor mens jag lever"

Jag är inte mycket för sport, men när det blir dags för olympiaderna tycker jag det är intressant att hänga med. Det är spännande med alla olika länder som deltar och alla de förträffliga tävlingar man bjuder på. Ännu är det ingen som tävlat om världsmästerskap i kärlek. Aposteln Paulus uppmanar oss till en sådan tävling: ”Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varanda i ömsesidig aktning” (Rom 12:10). I den äldre översättningen stod det: ”överträffa varanda i inbördes hedersbevisning”.

Vår gode vän Paulus uppmanar oss inte att överträffa varandra i offrande, i sången och musiken, i vittnesbörd och predikan. Nej, vi skall överträffa varanda i kärlek. Men hur mäter man den? Det är svårt, för den vi minst anar kanske kommer högst på listan.

När Bengt skulle resa ut på missionsfältet var det en äldre dam i Filadelfiaförsamlingen i Växjö som skänkte sina besparingar till hans underhåll. Hon var inte en människa som syntes eller hördes ofentligt men inför nådens tron bar hon fram oss varje dag. Hon var välkänd i himmelens kvarter. Vår vän Erik, missionskassör på den tiden, berättade att hon brukade laga sina strumpor istället för att köpa nya så hon hade mer pengar att ge. Tala om akting och hedersbevisning för missionen! Det kändes tomt när hon fick flytta till himlen. Sigrid Qvarford hade tävlat suveränt i kärleks VM!

Jag älskar berättelsen om Maria som smorde Jesu fötter med dyrbar äkta nardusbalsam och sen torkade dem med sitt hår. Hon blev kritiserad för denna kärlekshandling, men Jesus säger så vakert: ”Hon har gjort vad hon kunde” (Markus 14:8). Och Jesus begär aldrig mer än det. Det räcker med att vi gör vad vi kan.

Jag tror inte det är de stora och väldiga kärleksgärningarna vi drömmer om att en dag utföra som räknas. Nej, jag tror att det är de små vardagsnära tingen som verkligen har betydelse. Kärlek i vardagsnära ting har jag fått uppleva mycket av under min tid med cancerbehandlingar. Vänner från kyrkan och från jobbet har ställt upp och hjälpt i vardagstingen. Hur skulle jag annars klarat mig? Hade jag varit i Sverige kanske jag hade haft hemtjänst. Men då hade jag gått miste om så många kärleksbevis!

    Majetta skjutsade mig till alla behandlingar och läkarbesök.
    Zeta och Larry klippte gräsmattan åt mig.
    Fannie Mae maserade mina fötter.
    Rita följde med mig att handla när jag inte orkade åka själv.
    Linda och Kenny städade åt mig.
    Darlyn sände mig då och då ”godispåsar”.
    Anonyma arbetskamrater skänkte av sin semestertid för att jag skulle få betalning tills min sjukförsäkring gick i kraft.

Hur hade inte Rut (från Gamla Testamentets tid) pysslat om mig om jag varit hennes svärmor? Och änkan i Sarefat hade bakat bullar till mig (Majetta bakade alltid en extra limpa så att jag skulle ha färskt bröd). Den sunamitiska kvinnan hade sett till att jag hade en go säng att sova i och Ester hade satt sitt liv på spel om nödvändigt. Gossen med de fem bröden och de två fiskarna hade säkert delat dem med mig, Dorkas hade följt med mig att handla något nytt att ta på mig, och Lydia hade varit mer än villig att ta emot mig om jag velat resa ifrån ett par dagar.

Vill du vara med i tävlingen om världsmästerskap i kärlek? Jag läste för många år sen i en insändarspalt:

”Tyck om mig mest när jag förtjänar det minst. Det är då jag behöver det mest.”

Vad jag mest beundrar är kärleksfulla människor. Att vara kärleksfull är att vara full av kärlek. Jag minns från tiden då jag bodde i Sverige att vi brukade sjunga: ”Det är kärlek som världen behöver…” Paulus uppmanar oss att inte stå i skuld till någon, utom i vår kärlek till varanda. (Rom 13:8).

Låt oss slösa kärlek på varandra. Jag brukar lyssna till Vikingarna ibland. I en av sina sånger uppmanar de: ”Kom med dina blommor mens jag lever och kom inte hit med dem när jag är död.” Inte i hela sitt liv fick Bengt så många och fina blommor som vid sin död, inte heller Eva-Marie!

Låt oss överträffa varandra i ömsesidig aktning. Låt oss vara lite snällare och vänligare mot varandra. Låt oss ge den bästa hedersbevisningen till den som minst förtjänar det.

 ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” –Jesus

Annonser

Om kelund

My name is Kerstin Anderas-Lundquist. I was born in Sweden to Per & Brita Anderas, on March 6, 1946. In 1948 we left to begin a missionary life in Chile; in 1956 we moved on to Peru. On May 1, 1969 I married an all-Swedish guy from Karslkrona: Bengt Göran Emanuel Lundquist. God blessed us with two daughters: Eva-Marie Elizabeth and Ruth Carina. We served as missionaries in Peru and Bolivia. In 1988 we moved to the United States to work at Life Publishers in Miami, Florida. I was to assist in developing the line of Sunday School Curriculm in Spanish known as Vida Nueva. I live in Springfield, Missouri, and am retired from work at the Assemblies of God Headquarters. My husband and daughter Eva-Marie have been promoted to Heaven. Carina is married to Thom Cole and they have given me four gourgeous grandchildren, even five (teen-age John). I will be writing about my life, past and present, blended with visions for the future. My deepest desire is to spread the “seed of love”–inspiration to serve God and our neighbors with love and compassion.
Det här inlägget postades i Kärleksutsäde. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s