Annorlunda Halloween november 3, 2011
Som jag förstått så firas det Halloween i Sverige nuförtiden. Genom brevväxling med vänner verkar det föregå mycket bus. Jag vill visa lite bilder om annorlunda firande. Kyrkorna brukar ha fest för barnen, som ju tycker det är roligt att klä ut sig. Mina barnbarn hade roligt med fest i kyrkan på lördagseftermiddagen och genom att gå runt i husen och få godis på måndagskvällen. Inget bråk varken inne eller ute. Om barnen börjar slåss om godis, då åker det i soporna! Deras mor är myclet bestämd.
David var Kapten Rex från Star Wars (vad det nu heter på svenska)
Lana, sin vana trogen, var ett djur, denna gång en katt
Brianna var överlycklig att få vara en cow-girl, alltså en comboy flicka
Sarah var sagofiguren Rapunzel (vad heter den på svenska?)
En av aktiviteterna var att göra en ansiktsmask, vilket Brianna klarade med glans.
En go kram syskon emellan var inte så dumt!
Tillsammans med deras pastors barn skall de ut i grannskapet och knacka dörr för att få godis. Deras föräldrar hade full upp med att hålla rätt på 8 barn! Alla 8 år eller under!!!
Här har vi David och Sarah i en vagn. Sarah var nöjd när hon fått några små godisar. Det tyckte hon räckte! För henne var roligare att låta pappa dra henne i vagn.
Vad jag tyckte var roligt var dessa uppstoppade gubbar vid ett par brevlådor. Huvuden är små hinkar som barnen brukar ha att få godis is.
Vad säger du om dessa vackra träd som odlas vid utkanten av Fort Gibson i Oklahoma?
Jag avslutar denna efter-Halloween-hälsning med ett leede från Sarah. Så fort som tiden går, så innan vi vet ordet av sitter hon vid ratten av en riktig bil. Hoppas jag får se den dagen. När vi pratar om framtiden brukar barnen alltid fråga sin mor: Tänk om mormor är död då? Ja, då har hon det bättre!
Jag har hoppet om att få leva i evighet med Jesus i Guds himmel? Har du det?
Träden i grannskapet oktober 29, 2011
Jag skrev förra gången om min cyckel. Den har jag haft stor glädje av, tillsammans med min kamera. Och nu skall jag visa lite bilder av de fina träden i mitt grannskap. En del av dem har nu förlorat sina löv. Jag har inte varit ute och cycklat på ett tag för jag har haft mitt lilla barnbarn hos mig. Man kan inte lämna en treåring själv för att ta en cyckeltur. Men vi har beundrat träden när vi varit ute och åkt i bilen.
Var så god och njut av en bildkavalkad med träd från Springfield, Missouri, i USA.
Det var en gång ett träd som stod i all sin prakt vid sida av Lundkvists sängkammarfönster. Vid en isstorm föll stora, klumpiga grenar på taket och gjorde hål. Hålen gick att laga. men tänk om det blev en ännu värre storm, och grenarna föll rakt ner i sängkammaren?! Så fru Lundkvist bestämde att trädet skulle sågas ner. Det kostade dyra pengar. men nu kan hon sova lungt om det skulle bli storm igen!
Här ligger en del av grenarna från den stormen och trädet står avklätt i vinterkylan. Ja, så var det med det trädet! Men nu kommer det färska träd frän hösten 2011.
Så slutar den korta sagan om träden i mitt grannskap med en titt från köksföstret på grannens träd. Livet är kort och det gäller att njuta av det man tycker är roligt. Jag älskar att cyckla och att fotografera.
Så till sist en fråga. Liknar du ett träd som växer vid flodstranden eller är du som det stora, bara trädet i vinterkylan?
Lyckliga är de som inte följer ogudaktiga människors råd
eller är tillsammans med syndare som inte bryr sig om Gud.
De är i stället glada över att kunna göra det Gud vill.
Dag och natt tänker de på hans lag och funderar över
hur de bättre ska kunna följa den.
De är som träd som växer vid flodstranden.
De bär god frukt och deras löv vissnar aldrig.
De lyckas med allt de gör.
Psalm 1:1-3, Levande Bibeln
Min nya cyckel och mera september 10, 2011
Jag känner mig som född på nytt! Har precis kommit hem efter en cyckeltur med min nya cyckel. Och det är precis som om min himmelske Far hade suttit och väntat på att jag skulle ställa in cyckeln i garaget för att sända en regnskur som vi inte haft på år och dag. Nu sitter jag i soffan och njuter av att se regnet genom fönstret.
Vänner från kyrkan som har en liten lastbil kom och hjälpte mig idag att åka till en affär där jag kunde köpa cyckeln. Sen fick jag hjälp med att få styret och sittsen höjda. Jag som hade gett upp, sålt min gamla trogna cyckel från våra första dagar i USA, och tänkte att den tiden var förbi. Inte undra på att jag känner mig pånyttfödd! Jag kan inte vara ute och promenera för fötternas skull, men cyckla kan jag. Och här är den!
Sommaren är snart slut. Vi har haft rekordvarmt, och stora bränder, tornados, orkaner och översvämningar. På de 23 år jag bott i USA kan jag inte minnas att vi haft så många naturkatastrofer. Carina med familj och jag har blivit skonade, men vi bor i ett område som är mycket hotat av stormar.
Höjdpunkten för oss var en semesterresa till Wisconsin där min bror Pepe bor. Vi hyrde en van och Carina bilade oss dit. Barnen hade varit några dagar hos farmor så de var redan som en dagsresa på väg. Sen körde vi som 14 timmar. Barnen var duktiga. De skötte sig så fint hela tiden att Carina fick beröm för sina väluppfostrade barn. Vid slutet av veckan vi var där kom far i huset, Thom, och han bilade oss hem.
Resans mål var ett bröllop. Pepes dotter Corrine skulle gifta sig. Det blev en familjefest med släkt som kom från Sverige och Peru. Här följer lite bilder.
Moderna hjälpmedel (iphones och liknande) gör resan mer dräglig. Här David och Brianna.
Ovan: Lana och Brianna. Nedan: Sarah och David.
Skönt att koppla av vid ett rastställe.
Mor Carina måste berätta på Facebook om resan.
Bröllopet hölls en mycket varm söndagseftermiddag. Det var svettigt för Jesse och Corrine.
Milene, min kusin från Peru, systerdotter till pappas fru, Mary.
Här har jag mina ”älsklingar” uppklädda och fina.
Corrine med sin familj, 6 släktingar hade kommit från Sverige.
Sköna dagar vid Pepes sommarstuga i Stormy Lake.
Min bror var sugen på något svenskt så min syster Agneta bakade semlor, en succé!
En segeltur för min amerikanske bror och min peruanska/svenska syster var toppen för dem.
Far (Thom) och dotter (Sarah) njuter av plask i sjön.
Innan vi visste ordet av var det dags för hemfärd. Här har vi igen mina moderna barnbarn (Sarah med telefon och favoritvovven Mama-Puppy)! Genom sitt jobb har Thom fått en del i-telefoner, som kom mycket väl till pass på den långa resan hem. Bara körtid: 20 timmar!
David har alltid något uppstoppat djur som kompis! Här en liten isbjörn.
Brianna är vår uppfinniga vildbasing. Här glider hon ner för trappan på hotellet där vi övernattade. Hon är sin mormors bästa kompis, vilket förståss gör mig väldigt stolt och glad.
Ja, så var det med vår lilla semester 2011. Varmt och soligt med glada minnen!
När storasyskonen började skolan (Brianna, klass 1; Lana, klass 2; David, klass 3) fick lilla Sarah besöka sin mormor. Hon tyckte det var spännande med mina tomatplantor, som jag nästan tappat hoppet för. Men, kan man tänka sig! I veckan upptäkte jag min första tomat. Tänk att jag skulle bli pensionär innan jag skördade en tomat!
Nu har det slutat regna. Solen dalar sakta i horizonten. Jag får berätta mer en annan dag. Läser du engelska kan du gå till min engelska blog, där jag skriver nästa dagligen. Hoppas jag blir lite flitigare i höst med denna blog.
Om jag hade lyse på cyckeln skulle jag ta mig en tur igen. Det får bli imorgon! Nu njuter jag av solnedgången.
Vi hörs! http://kelund.wordpress.com
Min nya röda stol juni 3, 2011
Denna stol är gjord helt av återanvända plastflaskor. Den får bli en symbol för mitt ”nya” liv. Jag har benämnt den tjänarstolen. Jesus gjorde precis det han hörde av Fadern, vilket också är min stora önskan.
Mitt äventyrliga liv tar visst aldrig slut! Den 15 maj flyttade jag för 50nde gången. Och jag flyttade tillbaka till den plats där jag bott längst i hela mitt liv: Springfield, Missouri, USA. Hela 12 år! Där har jag båda make och dotter begravda, så det är nog den plats som känns mest ”hemma” här på jorden. För mitt verkliga och eviga hem har jag hos Gud, min Far.
När jag flyttade ifrån Springfield förra året tog jag farväl av mitt liv som det varit. Jag gjorde mig av med en hel del böcker och möbler. Sängkammarmöbeln, matbord och stolar, och bokyllor hade jag kvar. Nu gäller det att sätta bo på nytt. Sverige har fått en hedersplats! Pippi påminner om tiden mina flickor var i Sverige som barn. Dalahästarna påminner om Bengts första fält som evangelist: Rättvik. Flaggan visar mitt svenska ursprung. Fast jag har endast bott i Sverige sammanlagt tio år.
Att vi lyckades få en lastbil packad till flytt är ett stort under. Folk som lovat hjälpa till fick förhinder så det blev praktiskt taget bara min dotter och måg som gjorde jobbet. Jag passade barnen. En del av mina saker hade jag i ett förråd och resten fanns i rummet och vindsutrymmet brevid. Gud gav oss svalt väder det veckoslutet jag flyttade. Sommarväder i staten Oklahoma är VARMT! Det var mycket böcker och pärmar att flytta. Jag har samlat material i 50 år och det är det jag använder för mina skriverier. När vi kom fram till Springfield fick vi hjälp av en del snälla och rara vänner från kyrkan jag går till. De till och med satte ihop min säng och bäddade den!
Det är fantastiskt att kunna hyra en liten lastbil. De första bilderna är tagna i Fort Gibson, där barnen också ville vara med att hjälpa till. Den sista bilden visar en del av ”änglarna” som kom och hjälpte mig flytta in. Sen har jag haft två av barnen hos mig i omgångar. De vill vara hos sin mormor!
Väldigt skrämmande var det veckan efter flytten när en tornado drog förbi Joplin, en timmes väg från Springfield. En stor del av stan jämnades med marken. Om du trycker här –Joplin– kan du se en del av bilderna jag tog när jag körde igenom där på väg till Fort Gibson. Ja, här är jag igen! Och det kommer att bli mycket flackande fram och tillbaka för att hjälpa Carina med barnen.
När David var hos mig spelade vi spel. Och det är sant som det är sagt, att det bästa man har sätter man på bordet. Men det var han som hoppade upp på bordet! Ryamattan som syns till vänster har min far knytit.
Lana fick öroniflamation när hon var på besök, så hon grät vid min sida en hel natt. Sen fick jag ta henne till en akut klinik för att hon skulle få antibiotika. Det är komplicerat i USA med läkarhjälp. Hon tillhör staten Oklahoma och i Missouri blir det dubbelt så dyrt. En del var nog mitt fel. Jag lärde henne blåsa ballonger och det gjorde hon hela dagen innan. Det är inte bra för öronen!
Jag slutar mina skriverier för denna gång med en bild på mig och barnen när vi gjorde en liten båtutflykt. Dom har suttit tysta och tittat på en film under tiden jag skrivit. Snart är den slut och då måste mormor vara på allerten. Deras mor passar på att åka till ögonläkaren när hon har ”barnvakt”!
Och jag är på allerten! Lilla Sarah, nyss fyllda tre, frågade mig om nummer, vad som kommer efter 7, efter 8, efter 9. När jag svarade rätt sa hon: ”Bra gjort, mormor. Du kan dina nummer!”
Ja, det kan jag, och jag hoppas att med sifror och bokstäver få många års användning av min nya röda stol!
Ett år som pensionär april 30, 2011
Idag är det fest i Sverige. Jag har varit borta i så många år att jag nästan glömt att man firar valborgsmässoafton. När jag räknar efter har jag högst varit där för att fira denna högtid tio gånger. Idag skulle jag vilja vara i Sverige! Och så fyller Kung Carl XVI Gustav 65 år. Jag vet alltid hur gammal han är för vi är födda samma år.
Jag firar ett års jubileum sen jag pensionerat mig. Att rulla tummarna har det inte blivit. Jag har fortsatt att jobba för Assemblies of Gods förlag med översättningar och redigering, men ”på min egen tid”, som dom säger här. Jag har kunnat hjälpa Carina med barnpassning. Lilla Sarah, som den 8 maj fyller 3 år, och jag har blivit riktigt goda vänner.
Jag kom just att tänka på min vän Göran Olsson, missionär gift med min bästa ungdomsvän från Peru, och vad han gillar (statistik). Jag har blivit en fatatiker med ord inte med sifror, men ibland kan det vara roligt att räkna ut saker och ting. Detta är en ungefärlig beräkning för detta pensioneringsår:
Ord jag översatt: 2,800,500
Ord jag redigerat: 1,000,500
Ord jag skrivit: 300,500
Sifrorna är konservativa, särskilt för det jag skrivit. Det är sant som det står i Predikaren, att ”det myckna bokskrivandet tar aldrig slut”! Men roligt är det! Det egentliga bokskrivandet har jag inte börjat med ännu. När jag publicerat bibelberättelser för hela bibeln skall jag börja skriva en berättelse om mitt liv har jag tänkt, men jag har så mycket ideer för barnmaterial så jag behöver många år för att fullfölja dem.
Kanske något mycket fatastiskt under detta ”pensionärsår” var att få kontakt med en av mina söndagsskolpojkar från tiden i Huancayo på senare sextiotalet. Han fann mig genom Facebook och var helt betagen i att få kontakt med mig igen. Livet hade farit illa fram med honom och han hade vandrat borta från Gud i många år, men han glömde aldrig det han lärde i söndagsskolan. När vi fick kontakt pratade vi i timtal på telefon och skrev det ena e-postmeddelande efter det andra. Det stod ännu klart för mig vilket inflytande ett frö av Guds ord kan ha.
Det är pojken som står upp. Vi hade trevligt på den tiden. De barnen var mitt liv. Vi hade program på tv och radio, vi hade söndagsskola och barnmöten, vi åkte på läger. Den tiden är förbi. Nu använder jag Internet för att inspirera en ny generation att sprida Guds kärlek.
Ja, det var några enkla tankar en dag när man i Sverige firar våren. Jag firar friheten att vara pensionär och hoppas få många år till att för att skriva, översätta och redigera till Guds ära.
Om Bengt hade varit här skulle vi imorgon, den 1 maj, ha firat 42 år sen vi förenades i äktenskap. Här säger man att kan ”knyter knuten”. Och nu skall jag knyta ihop dessa rader. Vi hörs igen!
Att förlåta och att glömma april 26, 2011
Flickan som inte ville säga förlåt
Jag var inte ens två år gammal när min mamma (för att lära mig be om förlåtelse) lekte denna lilla lek med mig. Hon sa vissa ord och jag repeterade dem. Lite då och då la hon in ordet ”förlåt”, men varje gång nekade jag att säga det. Mina föräldrar har berättat för mig att jag hade väldigt svårt för att be om förlåtelse, även att förlåta tror jag. Många gånger har det varit en kamp för mig.
När jag var drygt trettio år hade jag ett tillfälle att praktisera vad jag kallar ”konsten att förlåta”. Vi hade kommit hem från missionsfältet med ett stort problem. Bengt led av en djup depression på grund av ett missförstånd i vår utsändande församling. I samtal angående vår kommande tjänst kunde de inte förstå vår vision och de gav oss inte heller det moraliska stöd vi behövde för att bli friska och fortsätta i vår tjänst. Vi hade hoppats att pastorn skulle samtala med Bengt och ge den uppmuntran han behövde för att repa sig. Det hände inte och det behöver knappast sägas att vi var mycket besvikna.
Min kamp var så djup att jag kom till en punkt då jag inte ville ha något att göra med Guds barn, men jag kunde inte heller lämna Herren. Med ett blödande hjärta och tårfyllda ögon sa jag till Herren att jag inte kunde sluta att älska honom, för han hade ju inte skadat mig. Det var hans barn som vållade mig smärta. Mitt största lidande var att jag tänkte att min tjänst som missionär var slut. Men i sinom tid öppnade Gud dörrar som vi aldrig kunde ha drömt om. Och de vi hade talat med de ledande i församlingen gick i uppfyllelse, mycket över vår förväntan.
Då kom en dag en inbjudan från den församlingen att bli huvudtalare vid en samling för barn. Det var ett ”eldprov” i förlåtelsens skola. Jag är så glad att Gud gav mig nåd att acceptera inbjudan, och vilket större ämne att tala om än förlåtelse. Jag började min framställning med en sång om förlåtelse. Vågor av mildrande balsam sköljde över mig under det jag sjöng.
Det vackraste ord som jag vet
Är ett ord som så sällan blir sagt
Det väntar på stora och små
Det lilla ordet ”förlåt”.
Vi ska förstå och förlåta varann
Och vara rädda om varann lite mer
Kanske snart så ses vi ej mer
För att säga det lilla ordet ”förlåt”.
Barnen som jag sjöng för hade inte sårat mig och inte heller deras föräldrar. Det var medlemmarna i styrelsen som inte förstod oss, och jag minns inte om de ens var närvarande. Det var inte betydelsefullt. Det som betydde något var att jag öppet erbjöd förlåtelse. Jag önskar kunna säga att saken blev bilagd för oss. Bengt var en mycket älskvärd och förlåtande person. Han levde efter vad hans mor lärt honom, nämligen att hålla fred med alla människor, men han kämpade många år för att komma till en punkt av förlåtelse. Det blev en sådan lättnad när han slutligen kunde förlåta och glömma den smärtsamma perioden i våra liv.
Under de år som följde lärde vi oss många lektioner om förlåtelse. Det var alltid svårast för mig att be om eller erbjuda förlåtelse. Herren var min hjälpare varje gång jag inte själv kunde förlåta. Han har lyssnat till många böner från mig, ”Fader, jag kan inte göra detta. Jag lägger saken i dina händer och ber dig att förlåta genom mig.” Och han har alltid hjälpt mig.
Om mamma vore här idag och kunde leka den lilla ordleken med mig skulle hon ha anledning att vara stolt. Högt och tydligt skulle jag säga ordet ”förlåt”, därför att livet har lärt mig att inget för med sig sådan frid och glädje till hjärtat som att förlåta och att glömma.
Det sjunger på sista versen april 21, 2011
Påskens glada budskap: Jesus lever!
Det blev ingen lång vers på Oklahomasången! Om tre veckor flyttar jag tillbaka till mitt lilla hus i Springfield. Det är svåra tider vad beträffar husmarknaden, så jag fick inte sålt mitt hus. Jag hade tänkt hyra ut det, men fick inte många anbud eftersom jag ville ha rökfritt och djurfritt.
Den 15 maj reser vi alla till Springfield, förhoppningsvis med en packad lastbil. Thoms son John har skolavslutning. Han är klar med sin High School. Thom och Carina vill gärna vara med på högtiden. Det blir väl att vi kampar på golvet för möblerna är sålda, utom bokhyllor, sängkammarmöbel, matbord och stolar, och en liten soffa. Inomhus är alla rum målade i en vitaktig färg. Jag var tvungen att göra det för att lämna det till en firma för uthyrning. Det är svårt för mig som älskar färger. Jag får sätta upp färgglada gardiner och tavlor!
Nu börjar jag på nytt! Och så blir det att bila emellan som jag gjorde förut. David är den som minst gillar att jag flyttar, men jag har lovat att han skall få vara en vecka hos mig i sommar och det tröstar honom. Brianna har frågat flera gånger varför jag inte bor i Springfield så hon kan hälsa på. Det tycke hon var roligt. Lana bryr sig inte om varken det ena eller det andra och Sarah är för liten för att minnas hur det var ”förr”.
Jag känner mig nostalgisk. Det är sent på skärtorsdagskvällen. Mina tankar går till Sverige och påskfirande. Jag minns särskilt ett år när vi hälsade på Westerdahls och Eva-Lena hade fixade så mysigt. Här är det ingen extra helgdag. På söndag är det tradition att ha nya kläder. Jag minns när vi gick på internatskola i djungeln, att flickorna lånade mig och mina systrar var sin klänning så vi kunde ha något ”nytt”! Det hänger nya klänningar i flickornas garderob som de skall ha på söndag.
En annan tradition här är att leta påskägg. Det blir nog att vi gömmer lite ägg runt huset här på lördag. David spelar fotboll på förmiddagen. Han har en form av autism och måste jobba med att lära sig att ha kontakt med andra och läkaren har rekomenderat detta. Han går på terapi både i skolan och utanför och det märks att det hjälper. Lilla Sarah har liknande symptom så hon har också fått börja med terapi. Lana går hos talpedagog. Hon har problem beroende på sina biolokiska föräldrars drogmissbruk. Brianna går i veckan igenom prover för att se vad hon har för allergier.
Förutom detta är barnen friska och vi har klarat vintern bra. I slutet av mars fick Carina meddelande om att hjälpen barnen fick till läkarbesök och mediciner var inte beviljat för ännu ett år. Det var bekymersamma dagar. Vi la fram inför Gud detta stora behov. Det som gjorde Carina mest ledsen är att David inte skulle kunna fortsätta med sin terapi. En av hans mediciner kostar nära femhundra dollar i månaden och det var ett stort bekymmer. För att inte dra ut på tiden skall jag avstå från att berätta hela historien, men slutet är gott. Carina lyckades få det beviljat igen. David kan få sin medicin och sin terapi! Detta är ett helt underbart bönesvar.
Jag får fortsätta att berätta en annan dag. Det är mycket nytt när det gäller mina projekt. Vad som gläder mig är att varje vecka får jag meddelande om någon som skriver in sig för att få barnberättelsen och annat material jag publicerar varje vecka.
Nu önskar jag glad påsk. Tänk om jag kunde få vara i Sverige och fira. Det skulle vara roligt. Jag skall bjuda familjen på middag på lördag. Vem vet var det blir. Jag gissar att Carina väljer. Hon är glad att hon slipper laga maten!
Här tar vi en titt på barnen! Som sagt, fortsättning följer.
David, tuff kille i solglasögon
Brianna sjunger i kyrkan
- Sarah som jag passar nästan dagligen
- Här har vi Lana som börjar bli duktig att läsa
Den bästa av alla verkligheter mars 24, 2011
Idag kom en mycket spännande bok med posten. Jag har förståss beställt den. Heaven is for Real [Himlen är en verklighet] handlar om en liten pojke, knappt fyra år gammal, som genom en brusten blindtarm och en akut operation fick komma till himlen, och sen tillbaka igen. Jag pratade med mitt barnbarn David, sju år gammal, om den och sa att han kan få läsa den efter mig. Jag har nyss läst en annan bok om en pojke som fick besöka himlen, och jag läser just nu en bok om en pilot som överlevde en crash för fyrtio år sen, men först nu berättar han om sitt besök i himlen.
I vårt samtal undrade David: ”Om jag ber Gud riktigt vackert, tror du jag kan få besöka himlen och sen komma tillbaka igen?” Jag förklarade att de flesta av oss kommer inte tillbaka efter att vi når himlen. Tänk att ha denna underbara verklighet att se fram emot! Det enda som skymmer denna glada verklighet är tanken på mina nära och kära som inte har detta levande hopp. Listan på mina närmaste som jag beder för rör sig runt femtio. Det värker långt in i själen när jag tänker på alla som inte har hoppet om en evighet med Gud.
Barnen och jag pratar ofta om himlen. De minns sin morfar som fick flytta hem till Gud för tre och ett halv år sen. De vet att deras moster Eva är hemma hos Jesus. De tycker jag är en gammal tant så det blir nog snart min tur. En dag pratade David och Brianna om hur det skulle bli när jag dog. David ska ha min dator, det har han bestämt, så den behöver jag inte bekymra mig om. Brianna filosoferade om hur det skulle bli om deras mamma dog. Då fick jag ta hand om dem!
När vi tror på Jesus är tanken på döden den bästa av alla verklighter. Det bästa, vackraste och underbaraste vi kan tänka oss är inget i jämförelse med det som Gud berett. Pojken med den brustna blindtarmen är elva år nu. Jag så honom och hans föräldrar på teve i början på veckan och därför beställde jag boken.
Jag blev distraherad av mina tankar om himlen. Det är en bra distaktion! Jag ville berätta en intressant detalj från den 21 mars, som skulle ha varit min Bengts födelsedag: 72 år! Som jag berättade i förra bloggen publicerar jag en barnberättelse varje vecka, och i måndags var det nummer 72! För mig var det som en bekräftelse på uppståndelsekraften.
När vi flyttade till USA för snart 23 år sen fick jag ”ge upp” mina egna skriverier och arbeta med att adaptera bibellektioner som andra skrivit. Jag gick igenom en kris när jag fick begrava alla mina drömmar och ”glömma” allt det jag arbetat med i Peru och Bolivia. Jag var anställd av Assemblies of God och producerade deras söndagsskolmaterial. En god vän och pastor jag lärt känna i Florida sa till mig: ”Begrav alla dina drömmar vid Jesus kors. Om det behagar Herren kommer han att uppväcka dem.”
Bengt var den som led mest när min söndagsskoltidning La Perlita ”dog och begravdes”. Hans bön i många år var att jag skulle bli upprättad. Det var mycket besvikelser som låg i hans bön. När jag såg att jag på 72-årsdagen av Bengts födelse publicerade nummer 72 av den nya La Perlita tidningen som jag ger ut på nätet sa det ja och amen i mitt hjärta. Bengt fick bönesvar. Inte vet jag om Gud har berättat det för honom i himlen. Men här på jorden har jag fått bekräftelsen.
Det var under den värsta tiden av cancerbehandlingen som Gud la på mitt hjärta att på nytt publicera allt material jag skrivit i Peru och Bolivia, men nu till en publik från många länder. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det, visste inget om websidor eller bloggar. Jag är ingen expert men mycket har jag lärt mig och jag skriver daligen i hopp om att uppmuntra och leda människor till Gud och hoppet om den allra bästa av alla verkligheter.
En anna bekräftelse jag fått är en ny dator. Min var på dödens brant. Dom håller sig inte vid liv i många år. Jag hann inte börja bedja för saken, jag endast nämnde det för min måg. Så kom en förfrågan från ett av de spanska förlagen om jag ville korrekturläsa en bibel de skall publicera. Det var av nöden att jag skaffade en modernare dator. Gud ordnade med ett jobb åt mig så jag skulle kunna köpa dator, och han gav mig en dator så jag skulle kunna göra jobbet. Jag har hunnit till Psaltaren och har sänt in den första räkningen och när betalningen kommer för den delen kan jag betala av datorn. Så spännande att vara i tjänst för Gud!
Jag har inte samma funderingar som David om att få göra ett snabbt besök i himlen. När jag får komma till himlen vill jag stanna där. Men jag hoppas jag får bli kvar några år till här på jorden, åtminstone tills jag hinner publicera alla lektioner som skall ”uppväckas” på nytt.
Om du har drömmar som för tillfället är begravda, ge inte upp. Var trogen i det lilla, varje dag. Med Jesus i ditt liv kan du ha himmel redan här på jorden!
Dagens förunderliga nätverk februari 6, 2011
Igår sa mitt barnbarn Brinna, sex år gammal, att hon önskade jag vore predikant. Hon vet inte mycket om mitt ”förra” liv, när jag predikade för fullt. Ibland vill hon att jag skall vara hennes söndagsskollärare. Men hon har redan lärare. ”Du kan väl säga till att du vill undervisa”, säger hon. Så lätt är det inte.
En annan fråga hon har är: ”Varför skriver du alltid berättelser?” Det kan man undra, och nu skall jag skriva ännu en berättelse. Jag vill berätta om mina berättelser!
Der är nu över tre år sen jag började behandlingar mot cancer och jag har levt med eftervärkningar. Det jobbigaste är problemet med mina fötter, att jag inte kan röra mig fritt. Värst är det på vintern, särskilt när temperaturen sjunker. Det värker som tandvärk och fötterna blir stela och svårt att släpa med sig. Men kroppen är bara en boning för mitt liv här på jorden. ”Jag” finns inuti, och det är inget större fel på mina andliga eller själsliga fötter. Med dem vandrar jag runt jorden!
Det är om min ”vandring” runt jorden jag vill berätta. Att någon kunde hitta på något så förunderligt som www (world wide web), det världsomfattande nätet, är helt otroligt. Jag kan nå hela världen med mina berättelser. En blog som jag flitigt skriver på är http://misperlitas.wordpress.com. Där publicerar jag på spanska en berättelse för barn varje vecka. När jag arbetade i Peru och Bolivia (där jag predikade, som Brianna önskar att jag kunde göra nu) tryckte jag en barntidning kallad LA PERLITA. Nu använder jag berättelserna och sätter ut dem på nätet.
Denna bild tillhör berättelsen om Daniel, en liten predikant. Claudia i Boliva har gjort den åt mig. Och i grund och botten har jag min bror Lasse att tacka för detta. När han arbetade i Bolivia fick han kontakt med Luis och Ximena, som annordnade en kurs för söndagsskollärare i La Paz, och jag blev inbjuden att tala. Claudia vara med. Tolv år senare såg hon mitt SOS som jag sände ut för att se om det fanns någon som kunde rita bilder till mina berättelser.
Nätet är fantastiskt, men för att vara på nätet måste jag ha ett kontaktnät av medhjälpare. Jag skriver inte bara berättelser. Jag publicerar bibellektioner och material med idéer för söndagsskollärare. Det materialet trycktes i Bolivia när jag arbetate där som ansvarig för Förlaget El Evangelista. Detta jag nu gör är en direkt produkt av cancern. Sjuk och ensam var jag, med mycket tid att lyssna till Far i himmelen. Han gav mig uppdraget att göra detta. Varför skulle allt jag arbetat hårt med att ta fram under mina missioärsår i Bolivia stå på en hylla och dra till sig damm?! Förlaget är avvecklat så detta finns inte mer i tryck. En ny generation kan få del av mina skriverier.
Min främste medarbetare är min far, Per Anderås. Han har skrivit in böcker och lektioner så jag har dem på datorn. Igår sände jag honom ett kuvert med nya berättelser att skriva in. ”Nya” är relativt. Egentligen är det gamla berättelser som skall bli som nya.
Just nu arbetar jag med en serie lektioner från 1 Moseboken. Bilderna för att ilustrera ritade Anette Karlsson när hon var i Bolivia och hjäpte Lilo och Lars Anderås. Jag önskar jag kunde få kontakt med Anette. Den här bilden är på Abraham. Jag har färglagt den men det hinner jag inte göra med alla bilder. Kanske du som läser detta vill hjälpa till med den biten. Det behövs ingen kunskap i spanska för det. Vilket enkelt sätt att misionera, eller hur?
En annan svensk medarbeta är Katarina från Växjö. I mitten av 80-talet ritade hon bilder till mina lektioner som barnen kunde färglägga. Nu använder jag dem på nytt och hon har lovat göra mer bilder om det behövs. Här är prov på en trevlig bild att färglägga.
Jag har fått hjälp av min svåger Ola att skanna en hel del bilder. Min vän Majetta har också hjälpt mig med en hel del som skulle skannas. Hon har föresten en hel del bilder hos sig just nu. Det är en bra hjälp!
En av mina första söndagsskolpojkar från tiden i Huancayo är Cesar. Han har ritat många bilder till mig under åren. När jag var i Peru i höstas beställde jag bilder av honom igen. De är inte färglagda, men här är ett prov som jag gjort. Han kommer att rita bilder i fortsättningen.
En ny kontakt jag fått är Cesars brorsdotter Cristina. Hon har också lovat rita bilder till mina berättelser. Här är en bild till en berättelse om en trasdocka.
Korrekturläsning får jag gratis genom en tidigare arbetskamrat från tiden i Florida när jag jobbade med söndagsskolmaterial för Assemblies of God, ett material som går vida omkring. Det heter Vida Nueva, Nytt Liv. Just nu jobbar jag åt dem med översättning av ungdomslektionerna. Egentligen är jag pensionär, men för att klara livhanken måste jag fortsätta att jobba. De sista två månaderna har jag ingen pension fått!
När Lars och Lilo jobbade i Bolivia publicerade de ett VIPS material. Det skall inte heller ligga på hyllan och dra damm till sig. Ett häfte om hur att organisera ett läger för barn har jag satt ut på nätet och denna vecka sätter jag ut ett häfte om söndagsskola. Sen blir det mer. Detta finns på min websida http://hermanamargarita.com/.
Jag predikar genom att berätta, så Brianna behöver inte önska att jag vore predikant. Jag har min engelska blog som jag skriver i nästan dagligen. http://kelund.wordpress.com/
En blog för översättare har jag. http://finoarte.wordpress.com
Jag skriver också för kvinnor. Det blir inte så ofta, men bloggen finns där. http://entrecorazones.wordpress.com
Allt detta började hösten 2008. Mina första medhjälpare var mina arbetskamrater. Här är första och enda planeringsmötet. Jag med mitt hårlösa huvud. Längst till vänster är Majetta som scannar. Sen kommer Malena (från Ecuador), som hjälpt mig lägga upp ”utseendet” av lektionerna; hennes man finns bakom kameran, och det är han som hjälpt mig lägga upp Margaritasida. Janet från Chile har läst korrektur. Yolanda är Malenas mamma, och hon är en av de mänga som stöder mig med förböner.
Rulla tummarna. Vad är det för något? När Brianna och jag pratates vid om predikantidéen sa jag till henne att jag behöver ett liv till. ”Vad ska du med ett helt liv till att göra?” frågade hon. Jag har så många idéer och material jag vill publicera att jag behöver ett till liv. Jag vill åtminstone ha 20 år till. När jag tittade döden i ögonen som ett cancerspöke bad jag Gud att inte dö. Jag vill berätta om alla hans under och välgärningar. Tänk att det finns ett sånt fantastiskt sätt som detta där man kan berätta för glatta livet!
Vi har haft snöstorm och vägarna har varit oframkomliga. Min måg satt åtta timmar på väg till jobbet i tisdags för bilar hade fastnat i snön. Jag har inte kunnat åka någonstans. Men genom nätet har jag nu besökt Sverige. Och genom hälsningar jag fått vet jag att mina berättelser nått åtminstone till…
Peru
Chile
Bolivia
Argentina
Uruguay
Ecuador
El Salvador
Costa Rica
Nicaragua
Mexico
Spanien
Panama
Venezuela
USA
Canada
Ett annat kontaktnät är Facebook. Där är jag med som lärare i en bibelskola missionär Markus Green leder. Han och mina flickor gick tillsammans på svenska skolan i Cochabamba, Bolivia. Världen har krympt så den ryms i en dator och till och med i en telefon. Den har krympt så att vi kan nå vida omkring.
Min rara Brianna, när du blir lite större kommer du att förstå att din mormor är predikant, fast hon inte predikar i din kyrka. ”Nätet” är nu mitt arbetsfält. Jag behöver fler medarbetare. Mitt största behov är någon som kan sätta upp en fin fungerande websida för undervisningsmaterialet. Har du förslag?
Förhoppningsvis hör jag av mig snart igen.Om exakt fyra veckor når jag de respektable åldern av 65! Här i USA får jag då sjukförsäkring genom staten, men man måste helst lägga till och köpa egen försäkring för att kompletera. Pension får man ut vid 66. Jag har tagit ut i förtid, men det fungerar tydligen inte helt.
Vad som fungerar om än allt annat brister är Guds nåd och barmhärtighet. Det behöver jag inte ha en kyrksal för att predika. Och det är det jag mest vill berätta för Brianna och alla dem som ”lyssnar” genom www!
Brianna och storebror David
